Psalms 142

1 A Maskil of David, when he was in the cave. A prayer. I cry aloud to the LORD; I lift my voice to the LORD for mercy.

En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

2 I pour out my complaint before Him; I reveal my trouble to Him.

Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

3 Although my spirit grows faint within me, You know my way. Along the path I travel they have hidden a snare for me.

När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

4 Look to my right and see; no one attends to me. There is no refuge for me; no one cares for my soul.

Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

5 I cry to You, O LORD: “You are my refuge, my portion in the land of the living.”

Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

6 Listen to my cry, for I am brought quite low. Rescue me from my pursuers, for they are too strong for me.

Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

7 Free my soul from prison, that I may praise Your name. The righteous will gather around me because of Your goodness to me.

För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.