Job 19
1 Then Job answered,
Job svarade, och sade:
2 “How long will you torment me, and crush me with words?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 You have reproached me ten times. You are not ashamed that you attack me.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 If it is true that I have erred, my error remains with myself.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 If indeed you will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach,
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 know now that God has subverted me, and has surrounded me with his net.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 “Behold, I cry out of wrong, but I am not heard. I cry for help, but there is no justice.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 He has walled up my way so that I cannot pass, and has set darkness in my paths.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 He has stripped me of my glory, and taken the crown from my head.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He has broken me down on every side, and I am gone. He has plucked my hope up like a tree.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 He has also kindled his wrath against me. He counts me among his adversaries.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 His troops come on together, build a siege ramp against me, and encamp around my tent.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 “He has put my brothers far from me. My acquaintances are wholly estranged from me.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 My relatives have gone away. My familiar friends have forgotten me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Those who dwell in my house and my maids consider me a stranger. I am an alien in their sight.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 I call to my servant, and he gives me no answer. I beg him with my mouth.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 My breath is offensive to my wife. I am loathsome to the children of my own mother.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Even young children despise me. If I arise, they speak against me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 All my familiar friends abhor me. They whom I loved have turned against me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 My bones stick to my skin and to my flesh. I have escaped by the skin of my teeth.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 “Have pity on me. Have pity on me, you my friends, for the hand of God has touched me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Why do you persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 “Oh that my words were now written! Oh that they were inscribed in a book!
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 That with an iron pen and lead they were engraved in the rock forever!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 But as for me, I know that my Redeemer lives. In the end, he will stand upon the earth.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 After my skin is destroyed, then I will see God in my flesh,
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 whom I, even I, will see on my side. My eyes will see, and not as a stranger. “My heart is consumed within me.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 If you say, ‘How we will persecute him!’ because the root of the matter is found in me,
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 be afraid of the sword, for wrath brings the punishments of the sword, that you may know there is a judgment.”
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
