Isaiah 64
1 Oh that thou would rend the heavens, that thou would come down, that the mountains might quake at thy presence,
O! att du ville låta himmelen remna, och du fore hitneder, att bergen för dig flyta måtte;
2 as when fire kindles the brushwood, and the fire causes the waters to boil, to make thy name known to thine adversaries, that the nations may tremble at thy presence!
Såsom ett hett vatten för kraftigom eld försjuder, att ditt Namn måtte kunnigt varda ibland dina fiendar, och Hedningarna måste darra för dig.
3 When thou did fearful things which we did not look for, thou came down; the mountains quaked at thy presence.
Genom de under, som du gör, de man sig intet förser, då du nederfor, och bergen försmulto för dig;
4 For from of old men have not heard, nor perceived by the ear, neither has the eye seen, O God, besides thee, what he has prepared for him who waits for him.
Såsom af verldenes begynnelse icke hördt är; det ock intet öra förnummit, och intet öga sett hafver, utan du Gud, hvad dem sker, som förbida honom.
5 Thou meet him who rejoices and works righteousness, those who remember thee in thy ways. Behold, thou were angry, and we sinned. Therefore we have erred.
Du mötte de glada, och dem som rättfärdighet brukade, och på dinom vägom tänkte uppå dig; si, du vast väl vred, då vi syndade, och länge blefvo deruti; men oss vardt ändå hulpet.
6 For we have all become as unclean, and all our righteous acts are as a polluted garment. And we all fade as a leaf. And our iniquities, like the wind, take us away.
Men nu äre vi allesammans såsom de orene, och alla våra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde; vi äre alle bortfalnade såsom löf, och våra synder föra oss bort såsom ett väder.
7 And there is none who calls upon thy name, who stirs himself up to take hold of thee. For thou have hid thy face from us, and have consumed us through our iniquities.
Ingen åkallar ditt Namn, eller uppstår till att hålla sig intill dig; ty du gömmer bort ditt ansigte för oss, och låter oss försmäkta uti våra synder.
8 But now, O Jehovah, thou are our Father. We are the clay, and thou our potter, and we are all the work of thy hand.
Men nu, Herre, du äst vår Fader; vi äre ler. Du äst vår mästare, och vi äre alle dina händers verk.
9 Be not angry very severely, O Jehovah, nor remember iniquity forever. Behold, look, we beseech thee, we are all thy people.
Herre, var icke för fast vred, och tänk icke på syndena evinnerliga; se dock deruppå, att vi alle äre ditt folk.
10 Thy holy cities have become a wilderness. Zion has become a wilderness, Jerusalem a desolation.
Dins helgedoms städer äro öde vordne; Zion är öde vordet; Jerusalem ligger förstördt.
11 Our holy and our beautiful house, where our fathers praised thee, is burned with fire, and all our pleasant places are laid waste.
Vår helighets och härlighets hus, der våre fäder dig utinnan lofvat hafva, är uppbrändt med eld, och allt det kosteliga, som vi hadom, är till skam gjordt.
12 Will thou restrain thyself for these things, O Jehovah? Will thou hold thy peace, and afflict us very severely?
Vill du, Herre, vara så hård härutinnan, och stilla sitta, och så svårliga, nederslå oss?
