Psalmen 63

1 Een psalm van David, toen hij in de woestijn van Juda vertoefde. God, wat verlang ik naar U; mijn God, naar U dorst mijn ziel, Naar U smacht mijn lichaam als een dor en droog land naar het water.

Þennan sálm orti Davíð þegar hann leitaði skjóls í Júdeueyðimörkinni. Ó, þú Guð minn, ég leita þín! Mig þyrstir eftir þér í þessari skrælnuðu eyðimörk. Ó, hve ég þrái þig!

2 Ik blik naar U op in uw heilige woning, Om uw macht en uw glorie te aanschouwen!

Þegar ég gekk um í helgidómi þínum þá leitaði ég þín, þráði að sjá veldi þitt og dýrð.

3 Ja, uw genade is kostelijker nog dan het leven: Daarom moeten mijn lippen U loven,

Miskunn þín er betri en lífið sjálft! Með vörum mínum lofa ég þig.

4 En wil ik U al mijn dagen prijzen, Mijn handen opheffen in uw Naam.

Ég vil lofa þig svo lengi sem ég lifi, lyfta höndum mínum í bæn til þín.

5 Gij verzadigt mij als met vet en met merg, En mijn mond juicht U toe met jubelende lippen;

Þá mun sál mín mettast og verða glöð, og munnur minn lofa þig með fögnuði.

6 Nog op mijn legerstede moet ik aan U denken, En in mijn nachtwaken over U peinzen.

Ég ligg andvaka um nætur og hugsa um þig, rifja upp öll þau skipti sem þú hefur hjálpað.

7 Want Gij zijt mijn Helper, Ik nestel in de schaduw uwer vleugelen;

Þá fyllist ég gleði, finn mig öruggan hjá þér.

8 Mijn ziel klampt zich aan U vast, En uw rechterhand is mij een stut.

Ég vil halda mér fast við þig, og styðjast við þína sterku hönd.

9 Maar zij, die mijn ondergang zoeken, Zullen in de diepten der aarde verzinken;

Þeir munu sjálfir deyja sem brugga mér banaráð, og hverfa niður til heljar. (questioned)

10 Ze vallen ten prooi aan het zwaard, En worden een buit van de jakhalzen.

Þeir munu falla fyrir sverði, verða sjakölum að bráð.

11 Doch de Koning zal zich verheugen in God, En wie Hem trouw zweert, zal juichen; Maar de mond van de leugenaars wordt gestopt!

Ég vil gleðjast í Guði! Og þeir sem honum treysta skulu fagna sigri því að munni lygaranna hefur verið lokað.