Job 21
1 Job antwoordde, en sprak:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Luistert aandachtig naar wat ik ga zeggen; En dat uw troost zich daartoe bepale!
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Laat mij uitspreken op mijn beurt, Wanneer ik klaar ben, kunt ge spotten!
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Heb ik me soms over mensen beklaagd, Of heb ik geen grond, om mismoedig te zijn?
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Ziet mij aan, en staat verstomd, En legt uw hand op de mond!
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Wanneer ik er aan denk, sta ik verbijsterd, En huivert mijn vlees:
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 "Waarom blijven de bozen in leven Worden zij oud en groeien in kracht?"
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 Hun kroost gedijt voor hun aanschijn, Hun geslacht houdt stand voor hun ogen;
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Hun huizen zijn veilig en zonder vrees, Gods roede valt er niet op neer.
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 Hun stier bespringt en bevrucht, Hun koeien kalven en hebben geen misdracht;
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Als een kudde laten ze hun jongens naar buiten, En hun kinderen springen rond.
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 Ze zingen bij pauken en citer, Vermaken zich bij de tonen der fluit;
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)
14 Toch zeggen ze tot God: Blijf verre van ons, We willen uw wegen niet kennen!
Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Wat is de Almachtige, dat we Hem zouden dienen; Wat baat het ons, te smeken tot Hem?
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
16 Ligt hun geluk niet in hun eigen hand, Bemoeit Hij Zich wel met de plannen der bozen?
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Hoe dikwijls gaat de lamp der bozen wel uit, En stort er rampspoed op hen neer? Hoe dikwijls vernielt Hij de slechten in zijn toorn, Grijpen de weeën hen aan in zijn gramschap;
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 Worden zij als stro voor de wind, Als kaf, opgejaagd door de storm?
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 Gij zegt: God wreekt zijn misdaad op zijn kinderen, En zal hem zo zijn wraak laten voelen!
"Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Maar zijn eigen ogen moesten zijn rampspoed aanschouwen, Zelf moest hij de toorn van den Almachtige drinken!
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Want wat bekommert hij zich om zijn gezin na zijn dood, Wanneer het getal zijner maanden ten einde is?
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 Zou men soms God de les willen lezen, Hij, die de hemelingen richt?
"Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
23 En de een gaat dood, geheel voldaan, Volkomen gelukkig en rustig,
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 Zijn lenden vol vet, Het merg in zijn beenderen nog fris.
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 De ander sterft met een verbitterd gemoed, Zonder ooit het geluk te hebben gesmaakt!
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Tezamen liggen ze neer in het stof, Door de wormen bedekt!
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Zeker, ik ken uw gedachten, En de bedenkingen, die gij tegen mij aanvoert;
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 Gij zegt: "Waar is het huis van den tyran, Waar de tent, waar de bozen in wonen?"
I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
29 Hebt gij de reizigers dan nooit ondervraagd, Of aanvaardt gij hun getuigenis niet:
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 "De boze blijft gespaard op de dag van verderf, En ontsnapt op de dag van de gramschap!"
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Wie houdt hem zijn wandel voor ogen, Wie zet hem betaald wat hij deed?
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Hij wordt ten grave gedragen, En een tombe houdt er de wacht.
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Zacht ligt hij neer Op de kluiten in het dal; Heel de wereld trekt achter hem aan, Talloos velen lopen uit voor zijn stoet.
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Wat is uw vertroosting dus schraal, Uw antwoord anders dan leugens!
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
