Salme 62

1 Til Sangmesteren. Til Jedutun. En Salme af David.

En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga. Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper.

2 Min Sjæl er Stille for Gud alene, min Frelse kommer fra ham;

Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är.

3 ja, han er min Klippe, min Frelse, mit Værn, jeg skal ikke rokkes meget.

Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur?

4 Hvor længe stormer I løs paa en Mand, — alle slaar I ham ned — som paa en hældende Væg, en faldende Mur?

De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. (Sela)

5 Ja, de oplægger Raad om at styrte ham fra hans Højhed. De elsker Løgn, velsigner med Munden, men forbander i deres Indre. (Sela)

Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp.

6 Vær stille hos Gud alene, min Sjæl, thi fra ham kommer mit Haab;

Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller.

7 ja, han er min Klippe, min Frelse, mit Værn, jeg skal ikke rokkes.

När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud.

8 Hos Gud er min Hjælp og min Ære, min stærke Klippe, min Tilflugt har jeg i Gud;

Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. (Sela)

9 stol paa ham, al Folkets Forsamling, udøs for ham eders Hjerte, Gud er vor Tilflugt. (Sela)

Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro.

10 Kun Tomhed er Mennesker, Mænd en Løgn, paa Vægtskaalen vipper de op, de er Tomhed til Hobe.

Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå.

11 Forlad eder ikke paa Vold, lad jer ikke blænde af Ran; om Rigdommen vokser, agt ikke derpaa!

Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är.

12 Een Gang talede Gud, to Gange hørte jeg det: at Magten er Guds, Og Miskundhed er hos dig, o Herre. Thi enhver gengælder du efter hans Gerning.

Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar.