Job 8
1 Saa tog Sjuhiten Bildad til Orde og sagde:
Då svarade Bildad af Suah, och sade:
2 Hvor længe taler du saa, hvor længe skal Mundens Uvejr rase?
Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod?
3 Mon Gud vel bøjer Retten, bøjer den Almægtige Retfærd?
Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten?
4 Har dine Sønner syndet imod ham, og gav han dem deres Brøde i Vold,
Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull.
5 saa søg du nu hen til Gud og bed hans Almagt om Naade!
Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga;
6 Saafremt du er ren og oprigtig, ja, da vil han vaage over dig, genrejse din Retfærds Bolig;
Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull;
7 din fordums Lykke vil synes ringe, saare stor skal din Fremtid blive.
Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.
8 Thi spørg dog den henfarne Slægt, læg Mærke til Fædrenes Granskning!
Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder;
9 Vi er fra i Gaar, og intet ved vi, en Skygge er vore Dage paa Jord.
Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene.
10 Mon ej de kan lære dig, sige dig det og give dig Svar af Hjertet:
De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta.
11 Vokser der Siv, hvor der ikke er Sump, gror Nilgræs frem, hvor der ikke er Vand?
Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten.
12 Endnu i Grøde, uden at høstes, visner det før alt andet Græs.
Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar.
13 Saa gaar det enhver, der glemmer Gud, en vanhelligs Haab slaar fejl:
Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt;
14 som Sommerspind er hans Tilflugt, hans Tillid er Spindelvæv;
Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät.
15 han støtter sig til sit Hus, det falder, han klynger sig til det, ej staar det fast.
Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva.
16 I Solskinnet vokser han frodigt, hans Ranker breder sig Haven over,
Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård;
17 i Stendynger fletter hans Rødder sig ind, han hager sig fast mellem Sten;
Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.
18 men rives han bort fra sit Sted, fornægter det ham: »Jeg har ikke set dig!«
Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.
19 Se, det er Glæden, han har af sin Vej, og af Jorden fremspirer en anden!
Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.
20 Se, Gud agter ej den uskyldige ringe, han holder ej fast ved de ondes Haand.
Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;
21 End skal han fylde din Mund med Latter og dine Læber med Jubel;
Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.
22 dine Avindsmænd skal klædes i Skam og gudløses Telt ej findes mer!
Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.
