Job 7
1 Har Mennesket paa Jord ej Krigerkaar? Som en Daglejers er hans Dage.
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Som Trællen, der higer efter Skygge som Daglejeren, der venter paa Løn,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 saa fik jeg Skuffelses Maaneder i Arv kvalfulde Nætter til Del.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Naar jeg lægger mig, siger jeg: »Hvornaar er det Dag, at jeg kan staa op?« og naar jeg staar op: »Hvornaar er det Kvæld?« Jeg mættes af Uro, til Dagen gryr.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Mit Legeme er klædt med Orme og Skorpe, min Hud skrumper ind og væsker.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Raskere end Skyttelen flyver mine Dage, de svinder bort uden Haab.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Kom i Hu, at mit Liv er et Pust, ej mer faar mit Øje Lykke at skue!
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Vennens Øje skal ikke se mig, dit Øje søger mig — jeg er ikke mere.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 han vender ej atter hjem til sit Hus, hans Sted faar ham aldrig at se igen.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Saa vil jeg da ej lægge Baand paa min Mund, men tale i Aandens Kvide, sukke i bitter Sjælenød.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Er jeg et Hav, eller er jeg en Drage, siden du sætter Vagt ved mig?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Naar jeg tænker, mit Leje skal lindre mig, Sengen lette mit Suk,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 da ængster du mig med Drømme, skræmmer mig op ved Syner,
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 saa min Sjæl vil hellere kvæles, hellere dø end lide.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Nu nok! Jeg lever ej evigt, slip mig, mit Liv er et Pust!
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Hvad er et Menneske, at du regner ham og lægger Mærke til ham,
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 hjemsøger ham hver Morgen, ransager ham hvert Øjeblik?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Naar vender du dog dit Øje fra mig, slipper mig, til jeg har sunket mit Spyt?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Har jeg syndet, hvad skader det dig, du, som er Menneskets Vogter? Hvi gjorde du mig til Skive, hvorfor blev jeg dig til Byrde?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Hvorfor tilgiver du ikke min Synd og lader min Brøde uænset? Snart ligger jeg jo under Mulde, du søger mig — og jeg er ikke mere!
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
