Salme 73

1 Kun god er Gud imod Israel, imod de rene af Hjertet.

En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

2 Men jeg — nær vare mine Fødder bøjede af Vejen; mine Skridt vare lige ved at glide ud.

Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

3 Thi jeg blev nidkær over Daarerne; jeg maatte se, at det gik de ugudelige vel.

Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

4 Thi der findes intet Baand for dem indtil deres Død, og deres Styrke er vel ved Magt.

Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

5 De have ikke Møje som andre Folk, og de blive ikke plagede som andre Mennesker.

De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

6 Derfor har Hovmod prydet dem som en Kæde, Vold skjuler dem som et Smykke.

Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

7 Deres Øjne staa ud af Fedme; Hjertets Tanker faa Fremgang.

De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

8 De haane og tale i Ondskab om at øve Vold; fra det høje tale de.

De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

9 De sætte deres Mund i Himmelen, og deres Tunge farer frem paa Jorden.

Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

10 Derfor vender deres Folk hid, og Vand i fulde Drag uddrikkes af dem.

Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

11 Og de sige: Hvorledes skulde Gud vide det? og er der Kundskab hos den Højeste?

Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

12 Se, disse ere de ugudelige; dog ere de rolige til evig Tid, de forøge deres Gods.

Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

13 Kun forgæves har jeg renset mit Hjerte og toet mine Hænder i Uskyldighed.

Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

14 Og dog blev jeg plaget den ganske Dag, og min Straf var der hver Morgen.

Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

15 Dersom jeg havde sagt: Jeg vil føre saadan Tale; se, da havde jeg handlet troløst imod dine Børns Slægt.

Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

16 Og jeg tænkte efter for at forstaa det; men det var en Kval i mine Øjne,

Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

17 indtil jeg gik ind i Guds Helligdomme og gav Agt paa deres Endeligt.

Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

18 Kun paa slibrige Steder sætter du dem; du lader dem falde til at ødelægges.

Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

19 Hvorledes ere de i et Øjeblik gaaede til Grunde? de ere omkomne, de have faaet Ende ved Forskrækkelserne.

Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

20 De ere ligesom en Drøm, naar een er opvaagnet; Herre! naar du opvaagner, vil du foragte deres Billede.

Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

21 Da mit Hjerte var bittert, og det stak mig i mine Nyrer,

Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

22 da var jeg ufornuftig og kunde ikke forstaa noget, jeg var som et Dyr for dig.

Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

23 Men jeg vil stedse blive hos dig; du holder ved min højre Haand.

Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

24 Du leder mig efter dit Raad, og derefter optager du mig til Ære.

Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

25 Hvem har jeg i Himlene? og lige med dig har jeg ikke Lyst til noget paa Jorden.

När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

26 Forsmægter mit Kød og mit Hjerte, saa er Gud mit Hjertes Klippe og min Del evindelig.

Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

27 Thi se, de som holde sig langt borte fra dig, omkomme; du udrydder hver den, som ved Bolen viger af fra dig.

Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

28 Men det er mig godt, at Gud er mig nær; jeg har sat mit Haab paa den Herre, Herre, at jeg kan fortælle alle dine Gerninger.

Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.