Salme 78

1 Mit Folk! vend dine Øren til min Lære, bøjer eders Øren til min Munds Tale!

En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.

2 Jeg vil oplade min Mund med Ordsprog, jeg vil udgyde mørke Taler fra fordums Tid,

Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;

3 dem, som vi have hørt og vide, og vore Fædre have fortalt os.

De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;

4 Dette ville vi ikke dølge for deres Børn, for den Slægt, som kommer herefter, men forkynde Herrens megen Pris og hans Styrke og hans underfulde Gerninger, som han har gjort.

Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.

5 Han oprettede et Vidnesbyrd i Jakob og satte en Lov i Israel, i hvilken han bød vore Fædre at kundgøre dem for deres Børn,

Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;

6 paa det den Slægt, som kom herefter, de Børn, som skulde fødes, kunde vide det, at de kunde staa op og fortælle det for deres Børn,

På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;

7 og at de maatte sætte deres Haab paa Gud og ikke glemme Guds Gerninger, men bevare hans Bud;

Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;

8 og at de ikke skulde vorde som deres Fædre, en modvillig og genstridig Slægt, en Slægt, som ikke beredte sit Hjerte, og hvis Aand ikke holdt trofast ved Gud.

Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;

9 Efraims Børn vare rustede Bueskytter, men svigtede paa Stridens Dag.

Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.

10 De holdt ikke Guds Pagt og vægrede sig ved at vandre i hans Lov.

De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;

11 Og de glemte hans Gerninger og hans underfulde Ting, som han havde ladet dem se.

Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.

12 For deres Fædre havde han gjort Undere i Ægyptens Land, paa Zoans Mark.

För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.

13 Han adskilte Havet og lod dem gaa igennem og optaarnede Vandet som en Dynge.

Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.

14 Og han ledede dem om Dagen ved Skyen og den ganske Nat ved Ildens Lys.

Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.

15 Han kløvede Klipper i Ørken og gav dem at drikke som af store Dyb.

Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;

16 Og han lod Bække strømme frem af Klippen og lod Vand rinde ned som Floder.

Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.

17 Men de bleve endnu ved med at synde imod ham, med at være genstridige imod den Højeste i Ørken.

Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;

18 Og de fristede Gud i deres Hjerte, saa at de begærede Mad for deres Lyst.

Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;

19 Og de talte imod Gud; de sagde: Mon Gud kan berede et Bord i Ørken?

Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?

20 Se, han har slaget Klippen, saa at der flød Vand, og Bækkene løb over; mon han og kan give Brød; mon han kan skaffe Kød for sit Folk?

Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?

21 Derfor, da Herren hørte det, blev han fortørnet; og en Ild optændtes imod Jakob, og en Vrede opkom imod Israel,

Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;

22 fordi de ikke troede paa Gud og ikke forlode sig paa hans Frelse.

Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.

23 Og han bød Skyerne heroventil og oplod Himlenes Døre.

Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;

24 Og han lod Man regne paa dem til at æde og gav dem Himmelkorn.

Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.

25 Hver aad de stærkes Brød; han sendte dem Mad til Mættelse.

De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.

26 Han lod Østenvejr fare frem under Himmelen og førte Søndenvejr frem ved sin Styrke.

Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;

27 Og han lod Kød regne ned over dem som Støv og flyvende Fugle som Havets Sand.

Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;

28 Og han lod dem falde midt i sin Lejr, trindt omkring sine Boliger.

Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.

29 Og de aade og bleve saare mætte; han tilførte dem det, som de havde faaet Lyst til.

Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.

30 De havde ikke styret deres Lyst, deres Mad var endnu i deres Mund:

Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,

31 Da opsteg Guds Vrede imod dem, og han ihjelslog nogle iblandt de kraftigste af dem; og han nedslog de unge Mænd i Israel.

Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.

32 Med alt det syndede de endnu og troede ikke paa hans underfulde Gerninger.

Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.

33 Derfor lod han deres Dage svinde hen i Forfængelighed og deres Aar i Forskrækkelse.

Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.

34 Naar han slog dem ihjel, da søgte de ham, og de vendte om og søgte Gud aarle.

När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;

35 Og de kom i Hu, at Gud var deres Klippe, og Gud, den Højeste, deres Genløser.

Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;

36 Men de talte slesk for ham med deres Mund og løj for ham med deres Tunger.

Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.

37 Men deres Hjerte var ikke fast med ham, og de bleve ikke bestandige i hans Pagt.

Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.

38 Dog, han er barmhjertig, han soner Misgerning og fordærver ikke; han vendte sin Vrede mangfoldige Gange bort fra dem og lod ej sin Harme helt bryde frem.

Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.

39 Og han kom i Hu, at de vare Kød, et Aandepust, som farer hen og ej kommer tilbage.

Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.

40 Hvor tit vare de genstridige imod ham i Ørken, bedrøvede ham i de øde Steder.

De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.

41 Og de fristede Gud paany og mestrede den Hellige i Israel.

De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.

42 De kom ikke hans Haand i Hu paa den Dag, da han udløste dem af Nød;

De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;

43 da han satte sine Tegn i Ægypten og sine Undere paa Zoans Mark;

Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.

44 da han forandrede deres Floder til Blod og deres Strømme, saa at de ikke kunde drikke af dem;

Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.

45 og han sendte alle Haande Utøj paa dem, som aad dem, og Frøer, som voldte dem Fordærvelse;

Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;

46 og han gav Kornormen deres Grøde og Græshoppen deres Arbejde;

Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.

47 han slog deres Vintræer med Hagelen og deres Morbærtræer med Isstykker;

Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.

48 og han overantvordede deres Dyr til Hagelen og deres Kvæg til Lynene;

Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.

49 han sendte sin grumme Vrede paa dem, Harme og Fortørnelse og Angest, en Sending af Ulykkesbud;

Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.

50 han banede Vej for sin Vrede, han sparede ikke deres Sjæl fra Døden, og han overantvordede deres Liv til Pesten;

Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.

51 og han slog alle førstefødte i Ægypten, Kraftens Førstegrøde i Kams Telte;

Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;

52 men sit Folk lod han drage ud som Faareflokken og førte dem i Ørken som Hjorden;

Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.

53 og han ledede dem tryggelig, at de ikke flygtede; men Havet skjulte deres Fjender.

Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;

54 Og han førte dem til sin Helligheds Landemærke, til dette Bjerg, som hans højre Haand havde forhvervet;

Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;

55 og han uddrev Hedningerne for deres Ansigt og lod disses Land tilfalde dem som Arvedel; og han lod Israels Stammer bo i deres Telte.

Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.

56 Men de fristede Gud, den Højeste, og vare genstridige imod ham og agtede ikke paa hans Vidnesbyrd.

Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;

57 Og de vendte sig bort og bleve troløse som deres Fædre, de sloge tilbage som en falsk Bue.

Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;

58 Og de opirrede ham ved deres Høje og gjorde ham nidkær ved deres udskaarne Billeder.

Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;

59 Der Gud det hørte, da blev han fortørnet, og han foragtede Israel saare.

Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;

60 Han forlod Boligen i Silo, det Paulun, som han havde sat til at bo udi iblandt Menneskene.

Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;

61 Og han gav sin Magt i Fangenskab og sin Herlighed i Fjendens Haand.

Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;

62 Og han overantvordede sit Folk til Sværd og fortørnedes paa sin Arv.

Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.

63 Ild fortærede deres unge Mandskab, og deres Jomfruer fik ingen Brudesang.

Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.

64 Deres Præster faldt for Sværdet, og deres Enker begræd dem ikke.

Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.

65 Da opvaagnede Herren som en sovende, som en Helt, der jubler af Vin.

Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;

66 Og han slog sine Fjender tilbage, han gjorde dem en evig Skam.

Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;

67 Og han forkastede Josefs Telt og udvalgte ikke Efraims Stamme;

Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;

68 men han udvalgte Judas Stamme, Zions Bjerg, som han elskede.

Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;

69 Og han byggede sin Helligdom lig Højderne, lig Jorden, hvilke han har grundfæstet evindelig.

Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;

70 Og han udvalgte David, sin Tjener, og tog ham fra Faarestierne;

Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.

71 fra Faarene, som gave Die, lod han ham komme at vogte Jakob sit Folk og Israel sin Arv.

Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.

72 Og han vogtede dem efter sit Hjertes Oprigtighed og ledede dem med forstandig Haand.

Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.