Job 41
1 Kan du trække Leviathan op med en Krog? eller drage dens Tunge med en Snor, du lader synke ned?
Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
2 Kan du sætte et Sivreb i dens Næse eller gennembore dens Kæber med en Krog?
Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
3 Mon den vil gøre mange ydmyge Begæringer til dig eller tale milde Ord for dig?
Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
4 Mon den vil gøre en Pagt med dig, at du kan tage den til Tjener evindelig?
Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
5 Kan du lege med den som med en Fugl? eller binde den fast, til Morskab for dine Smaapiger?
Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
6 Skulle Deltagerne vel drive Handel med den? skulle de dele den ud iblandt Købmænd?
Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
7 Kan du fylde dens Hud med Spyd, dens Hoved med Harpuner?
Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
8 Læg din Haand paa den! Du vil huske den Kamp og ikke gøre det mere.
När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
9 Se, Haabet derom slaar fejl; styrter man ikke ned endog kun ved Synet af den?
Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
10 Der er ingen saa dumdristig, at han tør tirre den; hvo er da den, der vil bestaa for mit Ansigt?
Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
11 — Hvo har givet mig noget først, at jeg skulde betale det? hvad der er under al Himmelen, det er mit —
Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
12 jeg vil ikke tie om dens Lemmer og dens Styrkes Beskaffenhed og dens Legemsbygnings Yndelighed.
Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
13 Hvo har afklædt den dens ydre Bedækning? hvo tør komme ind imellem dens dobbelte Tandrækker?
Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
14 Hvo har opladt dens Ansigts Døre? omkring dens Tænder er der Rædsel.
Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
15 Dens Skjoldes Rande ere prægtige, lukkede som med et tæt Segl.
Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
16 Den ene er saa nær ved den anden, at der ikke kan komme Vejr ind imellem dem.
Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
17 Den ene hænger fast ved den anden; de gribe i hverandre og adskilles ikke.
Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
18 Dens Nysen lader Lys skinne, og dens Øjne ere som Morgenrødens Øjenlaage.
Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
19 Af dens Mund fare Blus, Ildgnister fare ud.
Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
20 Af dens Næsebor udgaar Røg som af en sydende Gryde og af en Kedel.
Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
21 Dens Aande kan stikke Ild i Kul, og en Lue gaar ud af dens Mund.
Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
22 Paa dens Hals hviler Styrke, og Angest hopper foran den.
Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
23 Dens Køds Stykker hænge fast sammen; det er som støbt paa den, det kan ikke bevæges.
Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
24 Dens Hjerte er støbt fast som Sten, ja, støbt fast som den nederste Møllesten.
Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
25 Naar den farer op, grue de stærke; af Angest forfejle de Maalet.
När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
26 Angriber nogen den med Sværd, da bider det ikke paa, ej heller Spyd, Kastevaaben eller Lanse.
Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
27 Den agter Jern som Straa, Kobber som raaddent Træ.
Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
28 Ingen Pil jager den paa Flugt, Slyngestene blive for den som Avner.
Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
29 Køllen agtes som Avner, og den ler ad det susende Glavind.
Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
30 Under den ere skarpe Skæl, og det er, som den drager en Tærskeslæde hen over Dyndet.
Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
31 Dybet syder som en Gryde; den gør Havet som en Salvekedel.
Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
32 Den gør, at Vejen skinner efter den; man maatte holde Havet for graahaaret.
Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
33 Der er ingen, som kat? lignes ved den paa Jorden, den er skabt til at være uden Frygt.
På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
34 Den ser ned paa alt højt; den er en Konge over alle stolte Dyr.
Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
