Job 39

1 Ved du Tiden, naar Stengederne føde? har du taget Vare paa, naar Hinderne ville føde?

Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?

2 Tæller du de Maaneder, som de fylde, eller ved du Tiden, naar de føde?

Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?

3 De bøje sig sammen, de føde deres Unger og kaste deres Byrde.

De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.

4 Deres Unger blive stærke, de blive store paa Marken, de gaa ud og komme ikke tilbage til dem.

Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.

5 Hvo har ladet Vildæselet ud i det frie? og hvo løste Skovæselets Baand,

Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;

6 hvilket jeg har givet den slette Mark til dets Hjem og Saltørkenen til dets Bo.

Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?

7 Det ler ad Stadens Tummel; det hører ikke Driverens Buldren.

Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.

8 Hvad det opsporer paa Bjergene, er dets Føde, og det søger efter alt det grønne.

Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.

9 Mon Enhjørningen har Lyst til at trælle for dig? mon den vil blive Natten over ved din Krybbe?

Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?

10 Kan du tvinge Enhjørningen ved dens Reb til at holde Furen? mon den vil harve Dalene efter dig?

Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?

11 Kan du forlade dig paa den, fordi dens Kraft er stor? og kan du overlade den dit Arbejde?

Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?

12 Kan du tro den til, at den vil føre dig din Sæd hjem og samle den hen til din Tærskeplads?

Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?

13 Strudsenes Vinge svinger sig lystigt; mon det er Storkens Vinge og Fjer?

Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;

14 Nej, den overlader sine Æg til Jorden og lader dem varmes i Støvet,

Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.

15 og den glemmer, at en Fod kunde trykke dem i Stykker, og et vildt Dyr paa Marken søndertræde dem.

Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.

16 Den handler haardt med sine Unger, som vare de ikke dens egne; er dens Møje end forgæves, er den uden Frygt.

Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;

17 Thi Gud har ladet den glemme Visdom og har ikke givet den Del i Forstand.

Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.

18 Paa den Tid, naar den svinger sig i Højden, da beler den Hesten og den, der rider paa den.

På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.

19 Kan du give Hesten Styrke eller klæde dens Hals med flagrende Manke?

Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?

20 Kan du gøre, at den springer som Græshoppen? dens prægtige Prusten er forfærdelig.

Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.

21 Den skraber i Dalen og fryder sig i Kraft; den farer frem imod den, som bærer Rustning

Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.

22 Den ler ad Frygt og forskrækkes ikke og vender ikke tilbage for Sværdets Skyld.

Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;

23 Pilekoggeret klirrer over den, ja, det blinkende Jern paa Spyd og Glavind.

Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.

24 Med Bulder og Fnysen sluger den Vejen og bliver ikke staaende stille, naar Trompetens Lyd høres.

Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.

25 Saa snart Trompeten lyder, siger den: Hui! og lugter Krigen i det fjerne, Fyrsternes Raab og Krigstummelen.

När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.

26 Er det efter din Forstand, at Spurvehøgen flyver, udbreder sine Vinger imod Sønden?

Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?

27 Eller er det efter din Befaling, at Ørnen flyver højt og bygger sin Rede i det høje?

Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?

28 Den bor paa Klippen og bliver der om Natten, paa Tinden af en Klippe og Borg.

I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.

29 Derfra spejder den efter Føde; dens Øjne se ud i det fjerne,

Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.

30 og dens Unger drikke Blod; og hvor der er ihjelslagne, der er den.

Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.