Job 7
1 Nije l' vojska život čovjekov na zemlji? Ne provodi l' dane poput najamnika?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Kao što trudan rob za hladom žudi, poput nadničara štono plaću čeka,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 mjeseci jada tako me zapadoše i noći su mučne meni dosuđene.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Liježuć' mislim svagda: 'Kada ću ustati?' A dižuć se: 'Kada večer dočekati!' I tako se kinjim sve dok se ne smrkne.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 PÓut moju crvi i blato odjenuše, koža na meni puca i raščinja se.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Dani moji brže od čunka prođoše, promakoše hitro bez ikakve nade.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Spomeni se: život moj je samo lahor i oči mi neće više vidjet' sreće!
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Prijateljsko oko neće me gledati; pogled svoj u mene upro si te sahnem.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 Domu svome natrag ne vraća se nikad, njegovo ga mjesto više ne poznaje.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Ustima ja svojim stoga branit' neću, u tjeskobi duha govorit ću sada, u gorčini duše ja ću zajecati.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Zar sam more ili neman morska, pa si stražu nada mnom stavio?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Kažem li: 'Na logu ću se smirit', ležaj će mi olakšati muke',
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 snovima me prestravljuješ tada, prepadaš me viđenjima mučnim.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Kamo sreće da mi se zadavit'! Smrt mi je od patnja mojih draža.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Ja ginem i vječno živjet neću; pusti me, tek dah su dani moji!
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Što je čovjek da ga toliko ti cijeniš, da je srcu tvojem tako prirastao
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 i svakoga jutra da njega pohodiš i svakoga trena da ga iskušavaš?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Kada ćeš svoj pogled skinuti sa mene i dati mi barem pljuvačku progutat'?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Ako sam zgriješio, što učinih tebi, o ti koji pomno nadzireš čovjeka? Zašto si k'o metu mene ti uzeo, zbog čega sam tebi na teret postao?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Zar prijestupa moga ne možeš podnijeti i ne možeš prijeći preko krivnje moje? Jer, malo će proći i u prah ću leći, ti ćeš me tražiti, al' me biti neće.”
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
