Job 29

1 Job nastavi svoju besjedu i reče:

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2 “O, da mi je prošle proživjet' mjesece, dane one kad je Bog nada mnom bdio,

Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3 kad mi je nad glavom njegov sjao žižak a kroz mrak me svjetlo njegovo vodilo,

Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4 kao u dane mojih zrelih jeseni kad s mojim stanom Bog prijateljevaše,

Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5 kada uz mene još bijaše Svesilni i moji me okruživahu dječaci,

Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6 kada mi se noge u mlijeku kupahu, a potokom ulja ključaše mi kamen!

Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7 Kada sam na vrata gradska izlazio i svoju stolicu postavljao na trg,

Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8 vidjevši me, sklanjali bi se mladići, starci bi ustavši stojeći ostali.

Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9 Razgovor bi prekidali uglednici i usta bi svoja rukom zatvarali.

Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10 Glavarima glas bi sasvim utihnuo, za nepce bi im se zalijepio jezik.

Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11 Tko god me slušao, blaženim me zvao, hvalilo me oko kad bi me vidjelo.

Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12 Jer, izbavljah bijednog kada je kukao i sirotu ostavljenu bez pomoći.

Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13 Na meni bješe blagoslov izgubljenih, srcu udovice ja veselje vraćah.

Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14 Pravdom se ja kao haljinom odjenuh, nepristranost bje mi plaštem i povezom.

Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15 Bjeh oči slijepcu i bjeh noge bogalju,

Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16 otac ubogima, zastupnik strancima.

Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17 Kršio sam zube čovjeku opaku, plijen sam čupao iz njegovih čeljusti.

Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18 Govorah: 'U svom ću izdahnuti gnijezdu, k'o palma, bezbrojne proživjevši dane.'

Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19 Korijenje se moje sve do vode pruža, na granama mojim odmara se rosa.

Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20 Pomlađivat će se svagda slava moja i luk će mi se obnavljati u ruci.'

Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21 Slušali su željno što ću im kazati i šutjeli da od mene savjet čuju.

De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22 Na riječi mi ne bi ništa dometali i besjede su mi daždile po njima.

Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23 Za mnom žudjeli su oni k'o za kišom, otvarali usta k'o za pljuskom ljetnim.

De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24 Osmijeh moj bijaše njima ohrabrenje; pazili su na vedrinu moga lica.

Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25 Njima ja sam izabirao putove, kao poglavar ja sam ih predvodio, kao kralj među svojim kad je četama kao onaj koji tješi ojađene.

När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.