Tingtoeng 137

1 Babylon tuiva ah te ka ngol uh tih Zion ka poek uh vaengah ka rhap uh.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 A khui kah tuirhi dongah ka rhotoeng te ka bang uh.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 Kaimih aka sol rhoek kaimih te laa ol hnap n'dawt uh. Kaimih aka parhaengkung long khaw, “Zion laa te kaimih ham kohoenah neh hlai uh lah,” a ti uh.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Balae tih BOEIPA laa he kholong kho ah ka hlai uh eh?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Jerusalem nang te kan hnilh atah ka bantang kut he hnilh uh saeh.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Nang te kan thoelh pawt tih, Jerusalem te ka kohoenah somtung la ka pacuet pawt atah ka lai he ka dang la kap uh saeh.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 BOEIPA aw Jerusalem tue vaengkah Edom koca rhoek loh, “A khoengim duela kingling uh kingling uh,” a ti uh te poek pah.

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Hlang aka rhoelrhak Babylon nu aw, kaimih taengah na saii bangla na thaphu te namah taengah aka thuung tah a yoethen.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Na camoe rhoek te a tuuk tih, thaelpang dongah aka phop tah a yoethen.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.