Joba 29
1 Job loh amah kah a pom te a cong tih,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 “Kai he hlamat kah hla bangla aka khueh tih Pathen kah khohnin bangla kai aka tuem te unim?
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 Amah loh a hmaithoi te ka lu soah a thangthen tih amah kah vangnah nen ni a. hmuep ah khaw ka caeh.
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 Ka cavaa tue vaengah khaw ka dap ah Pathen kah baecenol la ka om.
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 Tlungthang te kai taengah om pueng tih, ka kaepvai ka ca rhoek om.
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 Ka khokan te suknaeng neh a hluk tih lungpang loh kai ham situi sokca a long sak.
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 Vangpuei vongka ah ka thoeng tih toltung ah ka ngolhmuen cikngae sak.
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 Kai m'hmuh uh vaengah cadong rhoek te thuh uh. Patong rhoek khaw thoo uh tih pai uh.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Mangpa rhoek loh olthui te a phah uh tih a kut te a ka dongla a khueh uh.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 Rhaengsang rhoek ol te a phah tih a lai khaw a dang dongla kap.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 Hna loh a yaak vaengah kai n'uem tih mik loh a hmuh vaengah kai n'rhalrhing sak.
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Mangdaeng loh bomnah a bih tih cadah neh a taengah aka bom aka om pawt khaw ka loeih sak.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Hlang milh kah yoethennah te kai soah pai tih nuhmai kah lungbuei khaw ka tamhoe sak.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Duengnah te ka bai tih hnikul bangla kai n'khuk. Ka tiktamnah he ka sammuei nah ni.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Mikdael taengah mik la, khokhaem taengah kho la ka om.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 Kai tah khodaeng taengah a napa la ka om tih ming pawt kah tuituknah te ka khe pah.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 Boethae kah pumcu te ka thuk pah tih a no lamkah maeh te ka voeih pah.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Te dongah, “Ka bu ah ka pal mako,” ka ti tih laivin bangla khohnin ka puh.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Ka yung loh tui taengla a muk tih buemtui loh ka cangvuei dongah rhaeh.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Ka thangpomnah ka taengah thai tih ka lii ka kut dongah tinghil.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Kai taengah a hnatun uh tih a lamtawn uh dongah ka cilsuep ham kuemsuem uh.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Ka ol hnukah talh uh voel pawt tih kai olthui he amih soah tla.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Kai ham tah khotlan bangla a lamtawn uh tih a ka loh tlankhol bangla a ang uh.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Amih taengah ka luem dae n'tangnah uh pawt tih ka maelhmai vangnah dongah khaw yalh uh pawh.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Amih kah longpuei te ka coelh tih boeilu la ka ngol. Caem lakli ah manghai bangla kho ka sak tih rhahdoe cangpoem akhaw a hloep.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
