Job 10

1 Ang akong kalag gikapuyan na sa akong kinabuhi; Ipagula ko ang akong kaguol; ako mosulti sa kapait sa akong kalag.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Akong ingnon ang Dios: Ayaw ako pagsiloti; Itudlo kanako kong unsay hinungdan sa imong pagpakiglalis kanako.

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Maayo ba alang kanimo nga ikaw magalupig, Nga ikaw magabiay-biay sa buhat sa imong kamot, Ug magadan-ag sa ibabaw sa ginatambag sa mga dautan?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Aduna ba ikaw ing mga mata nga unod? Kun ang imong pagtan-aw, sama ba sa tinan-awan sa tawo?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Ang imong mga adlaw sama ba sa mga adlaw sa tawo, Kun ang imong katuigan ingon ba sa mga adlaw sa tawo,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Nga ikaw nagapangita man sa akong kadautan, Ug nagasusi sa akong sala,

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Bisan ikaw nahibalo nga ako dili man dautan, Ug walay bisan kinsa nga arang makakuha gikan sa imong kamot?

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Ang imong mga kamot nagbuhat kanako ug nag-umol kanako, Sa tingub sa nagalibut; apan ikaw magapukan man kanako.

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Hinumdumi, ipakilooy ko kanimo, nga ingon sa lapok imo akong giumol; Ug imo ba akong dad-on pag-usab sa abug?

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Wala ba ako ibubo nimo ingon sa gatas, Ug gipagahi sama sa queso?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Imo akong gibistihan sa panit ug unod, Ug imo akong gitagik sa mga bukog ug mga ugat.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Ikaw naghatag kanako sa kinabuhi ug mahigugmaong-kalolot, Ug ang imong pagmatoto nakagbantay sa akong espiritu.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Apan kining mga butanga imong gitipigan sa imong kasingkasing; Ako nahibalo nga kini anaa ra kanimo:

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Kong ako makasala, nan ikaw magatimaan kanako, Ug ikaw dili kanako magpagawas sa akong kasal-anan.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Kong ako dautan man, alaut ako; Kong ako matarung, dili lamang ako mopaitaas sa akong ulo, Kay puno man sa kaulawan, Ug nagatan-aw sa akong kagul-anan.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 Kong ang akong ulo magapataas sa iyang kaugalingon, ikaw, ingon sa usa ka leon magapangita kanako; Ug ikaw nagapadayag na usab kanako, sa imong kaugalingon, ingon nga kahibulongan.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Imong ginabag-o ang imong mga pagpamatuod batok kanako, Ug ginadugangan mo ang imong kasuko batok kanako: Ang mga kausaban ug kagubatan ania uban kanako.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Busa ngano man nga imo akong gipagula gikan sa tiyan? Patay na unta ako, ug walay mata unta nga nakakita kanako.

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Ako maingon unta, ingon sa wala ako matawo; Gihatud na unta ako gikan sa tago-angkan ngadto sa lubnganan.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Dili ba diyutay da ang akong mga adlaw? nan humonong ka, Ug pasagdi ako aron nga makabaton ako ug diyutayng kalipay,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Sa dili pa ako mogikan nga gikan didto dili na mobalik, Ngadto sa yuta sa kangitngitan ug sa landong sa kamatayon;

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 Ang yuta mangitngit ingon sa tungang gabii, Sa yuta sa landong sa kamatayon, ug walay kahusay, Ug diin ang suga ingon sa tungang gabii.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.