< Zǝbur 77 >

1 Nǝƣmiqilǝrning bexi Yǝdutunƣa tapxurulƣan, Asaf yazƣan küy: — Awazim Hudaƣa kɵtürüldi, mǝn pǝryad ⱪilimǝn; Awazim Hudaƣa kɵtürüldi, U manga ⱪulaⱪ salidu.
För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm. Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
2 Beximƣa kün qüxkǝndǝ, mǝn Rǝbni izdidim; Keqiqǝ ⱪolumni [duaƣa] kɵtürüp, box ⱪoymidim; Jenim tǝsǝllini halimay rǝt ⱪildi.
På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
3 Mǝn Hudani ǝslǝp seƣindim, aⱨ-zar ⱪildim; Seƣinip oylinip, roⱨim parakǝndǝ boldi. (Selaⱨ)
Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. (Sela)
4 Sǝn mening kɵzümni yumdurmiding; Qongⱪur ƣǝxlik ilkidǝ bolƣanliⱪimdin sɵzliyǝlmǝyttim.
Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
5 Mǝn: «Kona zamandiki künlǝrni, Ⱪǝdimki yillarni hiyal ⱪilimǝn;
Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
6 Keqilǝrdǝ eytⱪan nahxamni ǝslǝymǝn; Kɵnglümdǝ qongⱪur hiyal sürimǝn» — [dedim]; Roⱨim intilip izdimǝktǝ idi;
Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
7 — «Rǝb mǝnggügǝ taxliwetǝmdu? U ⱪaytidin iltipat kɵrsǝtmǝmdu?
Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
8 Uning ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbiti ǝmdi mǝnggügǝ tügǝp kǝttimu? Uning wǝdisi ǝwladtin-ǝwladⱪiqǝ inawǝtsiz bolamdu?
Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
9 Tǝngri meⱨir-xǝpⱪitini kɵrsitixni üntudimu? U ƣǝzǝplinip Ɵz rǝⱨimdilliⱪini tohtitiwǝttimu?». (Selaⱨ)
Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? (Sela)
10 Andin mǝn mundaⱪ dedim: — «Bundaⱪ desǝm bolmaydu, bu [etiⱪadimning] ajizliⱪi ǝmǝsmu! Ⱨǝmmidin Aliy Bolƣuqining ong ⱪolining yillirini, Yǝni Yaⱨning ⱪilƣanlirini — yad etimǝn; Ⱪǝdimdin buyanⱪi karamǝtliringni ǝslǝymǝn.
Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
12 Sening barliⱪ ixligǝnliring üstidǝ seƣinip oylinimǝn; Sening ⱪilƣanliring üstidǝ istiⱪamǝt ⱪilimǝn;
jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
13 I Huda, yolung bolsa pak-muⱪǝddǝsliktidur; Hudadǝk uluƣ bir ilaⱨ barmidur?
Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
14 Mɵjizilǝr Yaratⱪuqi Ilaⱨdursǝn; Əl-millǝtlǝr ara Sǝn küqüngni namayan ⱪilding.
Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
15 Ɵz biliking bilǝn Ɵz hǝlⱪingni, Yǝni Yaⱪup wǝ Yüsüpning pǝrzǝntlirini ⱨɵrlükkǝ qiⱪarƣansǝn; (Selaⱨ)
Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. (Sela)
16 Sular Seni kɵrdi, i Huda, sular Seni kɵrdi; Titrǝk ularni basti, Dengiz tǝgliri patiparaⱪ boldi.
Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
17 Ⱪara bulutlar sularni tɵküwǝtti; Asmanlar zor sadasini anglatti; Bǝrⱨǝⱪ, Sening oⱪliring tǝrǝp-tǝrǝpkǝ etildi.
Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
18 Güldürmamangning awazi ⱪara ⱪuyunda idi, Qaⱪmaⱪlar jaⱨanni yorutti; Yǝr yüzi alaⱪzadǝ bolup tǝwrǝndi.
Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
19 Sening yolung okyan-dengizlarda, Ⱪǝdǝmliring qongⱪur sulardidur, Ayaƣ izliringni tapⱪili bolmaydu.
Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.
20 Sǝn ⱪoy padisini baⱪⱪandǝk, Musa wǝ Ⱨarunning ⱪoli bilǝn Ɵz hǝlⱪingni yetǝkliding».
Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.

< Zǝbur 77 >