< Zǝbur 40 >

1 Dawut yazƣan küy: — Pǝrwǝrdigarƣa tǝlmürüp, küttüm, küttüm; U manga egilip pǝryadimni anglidi.
För sångmästaren; av David; en psalm.
2 U meni ⱨalakǝt orikidin, Xundaⱪla patⱪaⱪ laydin tartiwaldi, Putlirimni uyultax üstigǝ turƣuzup, Ⱪǝdǝmlirimni mustǝⱨkǝm ⱪildi.
Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 U aƣzimƣa yengi nahxa-munajatni, Yǝni Hudayimizni mǝdⱨiyilǝxlǝrni saldi; Nurƣun hǝlⱪ buni kɵrüp, ⱪorⱪidu, Ⱨǝm Pǝrwǝrdigarƣa tayinidu.
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;
4 Tǝkǝbburlardin yardǝm izdimǝydiƣan, Yalƣanqiliⱪⱪa ezip kǝtmǝydiƣan, Bǝlki Pǝrwǝrdigarni ɵz tayanqisi ⱪilƣan kixi bǝhtliktur!
han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.
5 I Pǝrwǝrdigar Hudayim, Sening biz üqün ⱪilƣan karamǝtliring wǝ oy-niyǝtliringni barƣanseri kɵpǝytip, san-sanaⱪsiz ⱪilƣansǝn, Kimmu ularni bir-birlǝp ⱨesablap Ɵzünggǝ [rǝⱨmǝt ⱪayturup] bolalisun! Ularni sɵzlǝp baxtin-ahir bayan ⱪilay desǝm, Ularni sanap tügitix mumkin ǝmǝs.
Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn.
6 Nǝ ⱪurbanliⱪ, nǝ ax ⱨǝdiyǝlǝr Sening tǝlǝp-arzuyung ǝmǝs, Biraⱪ Sǝn manga [sǝzgür] ⱪulaⱪlarni ata ⱪilding; Nǝ kɵydürmǝ ⱪurbanliⱪ, nǝ gunaⱨ ⱪurbanliⱪini tǝlǝp ⱪilmiding;
Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.
7 Xunga jawab bǝrdimki — «Mana mǝn kǝldim!» — dedim. Oram yazma dǝsturda mǝn toƣruluⱪ pütülgǝn: —
Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke.
8 «Hudayim, Sening kɵnglüngdiki iradǝng mening hursǝnlikimdur; Sening Tǝwrat ⱪanunung ⱪǝlbimgǝ pütüklüktur».
Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.
9 Büyük jamaǝt arisida turup mǝn ⱨǝⱪⱪaniyliⱪni jakarlidim; Mana bularni ɵzümdǝ ⱪilqǝ elip ⱪalƣum yoⱪtur, I Pǝrwǝrdigar, Ɵzüng bilisǝn.
Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»
10 Ⱨǝⱪⱪaniyliⱪingni ⱪǝlbimdǝ yoxurup yürmidim; Wapadarliⱪingni wǝ nijatliⱪingni jakarlidim; Ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbiting wǝ ⱨǝⱪiⱪitingni büyük jamaǝtkǝ ⱨeq yoxurmastin bayan ⱪildim.
Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det.
11 I Pǝrwǝrdigar, meⱨribanliⱪliringni mǝndin ayimiƣaysǝn; Ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbiting wǝ ⱨǝⱪiⱪiting ⱨǝrdaim meni saⱪliƣay!
Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen.
12 Qünki sansiz külpǝtlǝr meni oriwaldi; Ⱪǝbiⱨliklirim meni besiwelip, kɵrǝlmǝydiƣan boldum; Ular beximdiki qeqimdin kɵp, Jasaritim tügixip kǝtti.
Du, HERRE, skall icke tillsluta din barmhärtighet för mig; din nåd och din trofasthet må alltid bevara mig.
13 Meni ⱪutⱪuzuxni toƣra tapⱪaysǝn, i Pǝrwǝrdigar! I Pǝrwǝrdigar, tez kelip, manga yardǝm ⱪilƣaysǝn!
Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna; mina missgärningar hava tagit mig fatt, så att jag icke kan se; de äro flera än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig.
14 Mening ⱨayatimƣa qang salmaⱪqi bolƣanlar biraⱪla yǝrgǝ ⱪaritilip rǝswa ⱪilinsun; Mening ziyinimdin hursǝn bolƣanlar kǝynigǝ yandurulup xǝrmǝndǝ bolƣay.
Värdes, o HERRE, rädda mig; HERRE, skynda till min hjälp.
15 Meni: — «Waⱨ! Waⱨ!» dǝp mǝshirǝ ⱪilƣanlar ɵz xǝrmǝndilikidin alaⱪzadǝ bolup kǝtsun!
Må alla de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv för att förgöra det; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.
16 Biraⱪ Seni izdigüqilǝrning ⱨǝmmisi Sǝndǝ xadlinip huxal bolƣay! Nijatliⱪingni sɵygǝnlǝr ⱨǝmixǝ: «Pǝrwǝrdigar uluƣlansun» deyixkǝy!
Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»
17 Mǝn ezilgǝn ⱨǝm yoⱪsul bolsammu, Biraⱪ Rǝb yǝnila meni yad etidu; Sǝn mening Yardǝmqim, mening azad ⱪilƣuqim; I Hudayim, keqikmǝy kǝlgǝysǝn!
Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!» Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke.

< Zǝbur 40 >