Nǝⱨǝmiya 2
1 Wǝ xundaⱪ boldiki, padixaⱨ Artahxaxtaning yigirminqi yili Nisan eyi, padixaⱨning aldiƣa xarab kǝltürülgǝnidi; mǝn xarabni elip padixaⱨⱪa sundum. Buningdin ilgiri mǝn padixaⱨning aldida ⱨeqⱪaqan ƣǝmkin kɵrüngǝn ǝmǝs idim.
I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför honom;
2 Xuning bilǝn padixaⱨ meningdin: — Birǝr kesiling bolmisa, qiraying nemixⱪa xunqǝ ƣǝmkin kɵrünidu? Kɵnglüngdǝ qoⱪum bir dǝrd bar, dewidi, mǝn intayin ⱪorⱪup kǝttim.
men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag övermåttan häpen.
3 Mǝn padixaⱨⱪa: — Padixaⱨim mǝnggü yaxiƣayla! Ata-bowilirimning ⱪǝbriliri jaylaxⱪan xǝⱨǝr harabilikkǝ aylanƣan, dǝrwaza-ⱪowuⱪliri kɵydürüwetilgǝn tursa, mǝn ⱪandaⱪmu ƣǝmkin kɵrünmǝy? — dedim.
Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen! Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
4 Padixaⱨ meningdin: — Sening nemǝ tǝliping bar? — dǝp soriwidi, mǝn asmandiki Hudaƣa dua ⱪilip,
Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en bön till himmelens Gud
5 andin padixaⱨⱪa: — Əgǝr padixaⱨimning kɵngligǝ muwapiⱪ kɵrünsǝ, ⱪulliri ɵzlirining aldida iltipatⱪa erixkǝn bolsa, meni Yǝⱨudiyǝgǝ ǝwǝtkǝn bolsila, ata-bowilirimning ⱪǝbriliri jaylaxⱪan xǝⱨǝrgǝ berip, uni yengiwaxtin ⱪurup qiⱪsam, dedim.
och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det att jag åter må bygga upp den.»
6 Padixaⱨ (xu qaƣda hanix padixaⱨning yenida olturatti) mǝndin: — Sǝpiringgǝ ⱪanqilik waⱪit ketidu? Ⱪaqan ⱪaytip kelisǝn? — dǝp soridi. Xuning bilǝn padixaⱨ meni ǝwǝtixni muwapiⱪ kɵrdi; mǝnmu uningƣa ⱪaytip kelidiƣan bir waⱪitni bekittim.
Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara, uppgav jag för honom en bestämd tid.
7 Mǝn yǝnǝ padixaⱨtin: — Aliyliriƣa muwapiⱪ kɵrünsǝ, manga [Əfrat] dǝryasining u ⱪetidiki waliylarƣa meni taki Yǝⱨudiyǝgǝ barƣuqǝ ɵtkili ⱪoyux toƣruluⱪ yarliⱪ hǝtlirini pütüp bǝrgǝn bolsila;
Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden, att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
8 Wǝ yǝnǝ padixaⱨliⱪ ormanliⱪiƣa ⱪaraydiƣan Asafⱪa muⱪǝddǝs ɵygǝ tǝwǝ bolƣan ⱪǝl’ǝning dǝrwaziliri, xuningdǝk xǝⱨǝrning sepili wǝ ɵzüm turidiƣan ɵygǝ ketidiƣan limlarni yasaxⱪa kerǝklik yaƣaqlarni manga berix toƣruluⱪmu bir yarliⱪni pütüp bǝrgǝn bolsila, dedim. Hudayimning xǝpⱪǝtlik ⱪoli üstümdǝ bolƣaqⱪa, padixaⱨ iltipat ⱪilip bularning ⱨǝmmisini manga bǝrdi.
så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.
9 Xuning bilǝn mǝn dǝryaning u ⱪetidiki waliylarning yeniƣa berip padixaⱨning yarliⱪlirini tapxurdum. Padixaⱨ yǝnǝ birnǝqqǝ ⱪoxun sǝrdarliri bilǝn atliⱪ lǝxkǝrlǝrnimu manga ⱨǝmraⱨ boluxⱪa orunlaxturƣanidi.
När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig härhövitsmän och ryttare.
10 Ⱨoronluⱪ Sanballat bilǝn Ammoniy Tobiya degǝn ǝmǝldar Israillarning mǝnpǝǝtini izdǝp adǝm kǝptu, degǝn hǝwǝrni anglap intayin narazi boldi.
Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon hade kommit för att se Israels barn till godo.
11 Mǝn Yerusalemƣa kelip üq kün turdum.
När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre dagar,
12 Andin keqisi mǝn wǝ manga ⱨǝmraⱨ bolƣan birnǝqqǝ adǝm ornimizdin turduⱪ (mǝn Hudayimning kɵnglümgǝ Yerusalem üqün nemǝ ixlarni ⱪilixni salƣanliⱪi toƣrisida ⱨeqkimgǝ birǝr nemǝ demigǝnidim). Ɵzüm mingǝn ulaƣdin baxⱪa ⱨeqⱪandaⱪ ulaƣmu almay,
stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med mig.
13 keqisi «Jilƣa ⱪowuⱪi»din qiⱪip «Əjdiⱨa buliⱪi»ƣa ⱪarap mengip, «Tezǝk ⱪowuⱪi»ƣa kelip, Yerusalemning buzuwetilgǝn sepillirini wǝ kɵydürüwetilgǝn ⱪowuⱪ-dǝrwazilirini kɵzdin kǝqürdum.
Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
14 Yǝnǝ aldiƣa mengip «Bulaⱪ ⱪowuⱪi» bilǝn «Xaⱨanǝ kɵl»gǝ kǝldim; lekin xu yǝrdǝ mǝn mingǝn ulaƣning ɵtüxikǝ yol bǝk tar kǝlgǝqkǝ,
Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
15 keqidǝ mǝn jilƣa bilǝn qiⱪip sepilni kɵzdin kǝqürüp qiⱪtim. Andin yenip «Jilƣa ⱪowuⱪi»din xǝⱨǝrgǝ kirip, ɵygǝ ⱪayttim.
Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.
16 Əmǝldarlarning ⱨeqⱪaysisi mening nǝgǝ barƣanliⱪimni wǝ nemǝ ⱪilƣanliⱪimni bilmǝy ⱪelixti, qünki mǝn ya Yǝⱨudiylarƣa, kaⱨinlarƣa, ya ǝmir-ⱨakimlarƣa wǝ yaki baxⱪa hizmǝt ⱪilidiƣanlarƣa ⱨeqnemǝ eytmiƣanidim.
Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som skulle få med arbetet att göra.
17 Keyin mǝn ularƣa: — Silǝr beximizƣa kǝlgǝn balayi’apǝtni, Yerusalemning harabigǝ aylanƣanliⱪini, sepil ⱪowuⱪlirining kɵydürüwetilgǝnlikini kɵrdünglar; kelinglar, ⱨǝmmimiz ⱨaⱪarǝtkǝ ⱪeliwǝrmǝslikimiz üqün Yerusalemning sepilini ⱪaytidin yasap qiⱪayli, — dedim.
Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro, huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke längre må vara till smälek.»
18 Mǝn yǝnǝ ularƣa Hudayimning xǝpⱪǝtlik ⱪolining mening üstümdǝ bolƣanliⱪini wǝ padixaⱨning manga ⱪilƣan gǝplirini eytiwidim, ular: — Ornumizdin turup uni yasayli! — deyixip, bu yahxi ixni ⱪilixⱪa ɵz ⱪollirini ⱪuwwǝtlǝndürdi.
Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: »Vi vilja stå upp och bygga.» Och de togo mod till sig för det goda verket.
19 Lekin Ⱨoronluⱪ Sanballat, hizmǝtkar Ammoniy Tobiya ⱨǝm ǝrǝb bolƣan Gǝxǝm bu ixni anglap bizni zangliⱪ ⱪilip mǝnsitmǝy: — Silǝrning bu ⱪilƣininglar nemǝ ix? Silǝr padixaⱨⱪa asiyliⱪ ⱪilmaⱪqimusilǝr? — deyixti.
Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss och visade förakt för oss; och de sade: »Vad är det I gören? Viljen I sätta eder upp mot konungen?»
20 Mǝn ularƣa jawab berip: — Asmanlardiki Huda bolsa bizni ƣǝlibigǝ erixtüridu wǝ Uning ⱪulliri bolƣan bizlǝr ⱪopup ⱪurimiz. Lekin silǝrning Yerusalemda ⱨeqⱪandaⱪ nesiwǝnglar, ⱨoⱪuⱪunglar yaki yadnamǝnglar yoⱪ, — dedim.
Då gav jag dem detta svar: »Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.»
