Markus 5
1 Ular dengizning u ⱪetiƣa, Gadaraliⱪlarning yurtiƣa yetip bardi.
Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
2 U kemidin qüxüxi bilǝnla, napak roⱨ qaplaxⱪan bir adǝm gɵr ɵngkürliridin qiⱪip, uning aldiƣa kǝldi.
Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
3 U adǝm ɵngkürlǝrni makan ⱪilƣan bolup, uni ⱨeqkim ⱨǝtta zǝnjirlǝr bilǝnmu baƣliyalmaytti.
han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;
4 Qünki kɵp ⱪetim put-ⱪolliri kixǝn-zǝnjirlǝr bilǝn baƣlanƣan bolsimu, u zǝnjirlǝrni üzüwetip, kixǝnlǝrni qeⱪiwǝtkǝnidi; ⱨeqkim uni boysunduralmiƣanidi.
ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
5 U keqǝ-kündüz mazarliⱪta wǝ taƣlar arisida tohtawsiz warⱪirap-jarⱪirap yürǝtti, ɵz-ɵzini taxlar bilǝn kesip yarilanduratti.
Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
6 Lekin u Əysani yiraⱪtin kɵrüp, uning aldiƣa yügürüp berip, sǝjdǝ ⱪildi
När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom
7 wǝ ⱪattiⱪ awazda warⱪirap: — Ⱨǝmmidin aliy Hudaning Oƣli Əysa, sening mening bilǝn nemǝ karing! Huda ⱨǝⱪⱪi, sǝndin ɵtünüp ⱪalay, meni ⱪiynima! — dedi
och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»
8 (qünki Əysa uningƣa: «Ⱨǝy napak roⱨ, uningdin qiⱪ!» degǝnidi).
Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»
9 U uningdin: — Isming nemǝ? — dǝp soridi. — Ismim «ⱪoxun» — qünki sanimiz kɵp, — dǝp jawab bǝrdi u.
Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
10 Wǝ u Əysadin ularni bu yurttin ⱨǝydiwǝtmigǝysǝn, dǝp kɵp ɵtünüp yalwurdi.
Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.
11 Taƣ baƣrida qong bir top tongguz padisi otlap yürǝtti.
Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
12 Jinlar uningƣa: — Bizni muxu tongguzlarƣa ǝwǝtkin, ularning iqigǝ kirip ketixkǝ yol ⱪoyƣaysǝn, — dǝp yalwuruxti.
Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»
13 Əysa dǝrⱨal yol ⱪoydi. Xuning bilǝn napak roⱨlar qiⱪip, tongguzlarning tenigǝ kirixi bilǝnla, tongguzlar tik yardin etilip qüxüp, dengizƣa ƣǝrⱪ boldi. Ular ikki mingƣa yeⱪin idi.
Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
14 Tongguz baⱪⱪuqilar bolsa u yǝrdin ⱪeqip, xǝⱨǝr-yezilarda bu ixlarni pur ⱪildi. Xu yǝrdikilǝr nemǝ ix yüz bǝrgǝnlikini kɵrgili qiⱪixti.
Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.
15 Ular Əysaning yeniƣa kǝldi wǝ ilgiri jinlar qaplixiwalƣan ⱨeliⱪi adǝmning kiyimlǝrni kiyip, ǝs-ⱨoxi jayida olturƣinini — yǝni «ⱪoxun jinlar» qaplaxⱪan xu adǝmni kɵrüp, ⱪorⱪup ketixti.
När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
16 Bu wǝⱪǝni kɵrgǝnlǝr jinlar qaplaxⱪan adǝmdǝ nemǝ yüz bǝrgǝnlikini wǝ tongguzlarning aⱪiwitini hǝlⱪⱪǝ bayan ⱪilip bǝrdi.
Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
17 Buning bilǝn halayiⱪ Əysaƣa: Yurtlirimizdin qiⱪip kǝtkǝysǝn, dǝp yalwuruxⱪa baxlidi.
Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.
18 U kemigǝ qiⱪiwatⱪanda, ilgiri jinlar qaplaxⱪan ⱨeliⱪi adǝm uningdin: Mǝnmu sǝn bilǝn billǝ baray, dǝp ɵtündi.
När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.
19 Lekin u buningƣa unimay: — Ɵz ɵydikiliring wǝ yurtdaxliringning yeniƣa berip, ularƣa Pǝrwǝrdigarning sanga xunqilik uluƣ ixlarni ⱪilip bǝrgǝnlikini, Uning sanga rǝⱨim-xǝpⱪǝt kɵrsǝtkǝnlikini hǝwǝrlǝndürgin, — dedi.
Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
20 U ⱪaytip berip, Əysaning ɵzigǝ ⱪandaⱪ uluƣ ixlarni ⱪilƣanliⱪini «On xǝⱨǝr rayoni»da jar ⱪilixⱪa baxlidi. Buni angliƣanlarning ⱨǝmmisi tolimu ⱨǝyran ⱪelixti.
Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
21 Əysa ⱪaytidin kemǝ bilǝn dengizning u ⱪetiƣa ɵtkǝndǝ, zor bir top halayiⱪ uning yeniƣa yiƣildi; u dengiz boyida turatti.
Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.
22 Mana, mǝlum bir sinagogning qongi Yairus isimlik bir kixi kǝldi. U uni kɵrüp ayiƣiƣa yiⱪilip: — Kiqik ⱪizim ɵlǝy dǝp ⱪaldi. Berip uningƣa ⱪolliringizni tǝgküzüp ⱪoysingiz, u saⱪiyip yaxiƣay! — dǝp ⱪattiⱪ yelindi.
Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»
24 Əysa uning bilǝn billǝ bardi. Zor bir top halayiⱪmu olixip ⱪistaxⱪan ⱨalda kǝynidin mengixti.
Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.
25 Hun tǝwrǝx kesiligǝ giriptar bolƣiniƣa on ikki yil bolƣan bir ayal bar bolup,
Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
26 u nurƣun tewiplarning ⱪolida kɵp azab tartip, bar-yoⱪini hǝjlǝp tügǝtkǝn bolsimu, ⱨeqⱪandaⱪ ünümi bolmay, tehimu eƣirlixip kǝtkǝnidi.
och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
27 Bu ayal Əysa ⱨǝⱪⱪidiki gǝplǝrni anglap, halayiⱪning otturisidin ⱪistilip kelip, arⱪa tǝrǝptin uning tonini silidi.
Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.
28 Qünki u kɵnglidǝ: «Uning tonini silisamla saⱪaymay ⱪalmaymǝn» dǝp oyliƣanidi.
Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»
29 Hun xuan tohtap, ayal kesǝl azabidin saⱪaytilƣanliⱪini ɵz tenidǝ sǝzdi.
Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.
30 Əysa dǝrⱨal wujudidin ⱪudrǝtning qiⱪⱪanliⱪini sezip, halayiⱪning iqidǝ kǝynigǝ burulup: — Kiyimimni siliƣan kim? — dǝp soridi.
Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»
31 Muhlisliri uningƣa: — Halayiⱪning ɵzüngni ⱪistap mengiwatⱪanliⱪini kɵrüp turuⱪluⱪ, yǝnǝ: «Meni siliƣan kim?» dǝp soraysǝnƣu? — deyixti.
Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»
32 Biraⱪ Əysa ɵzini siliƣuqini tepix üqün tehiqǝ ǝtrapiƣa ⱪarawatatti.
Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
33 Ɵzidǝ nemǝ ixning yüz bǝrgǝnlikini sǝzgǝn ayal ⱪorⱪup-titrigǝn ⱨalda kelip uning aldiƣa yiⱪildi wǝ uningƣa ⱨǝⱪiⱪiy ǝⱨwalni pütünlǝy eytti.
Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.
34 U uningƣa: — Ⱪizim, ixǝnqing seni saⱪaytti! Tinq-hatirjǝmliktǝ ⱪayt! Kesilingning azabidin saⱪayƣin, — dedi.
Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»
35 U bu sɵzni ⱪiliwatⱪanda, sinagogning qongining ɵyidin bǝzilǝr kelip uningƣa: Ⱪizingiz ɵldi. Əmdi ustazni nemixⱪa yǝnǝ awarǝ ⱪilisiz?! — deyixti.
Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»
36 Lekin Əysa bu sɵzlǝrni anglap dǝrⱨal sinagogning qongiƣa: Ⱪorⱪmiƣin! Pǝⱪǝt ixǝnqtǝ bol! — dedi.
Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»
37 U pǝⱪǝt Petrus, Yaⱪup wǝ Yaⱪupning inisi Yuⱨanna bilǝn yolƣa qiⱪti; baxⱪa ⱨeqkimning ɵzi bilǝn billǝ berixiƣa yol ⱪoymidi.
Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.
38 U sinagogning qongining ɵyi aldiƣa kǝlgǝndǝ, ⱪiyⱪas-quⱪanni, halayiⱪning ⱪattiⱪ nalǝ-pǝryad wǝ aⱨ-zar kɵtürgǝnlikini kɵrüp,
Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.
39 ɵygǝ kirip ularƣa: — Nemixⱪa ⱪiyⱪas-quⱪan wǝ aⱨ-zar kɵtürisilǝr? Bala ɵlmǝptu, uhlap ⱪaptu, — dedi.
Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»
40 Ular uni mǝshirǝ ⱪilixti; lekin u ⱨǝmmǝylǝnni taxⱪiriƣa qiⱪiriwetip, balining ata-anisini wǝ ɵz ⱨǝmraⱨlirini elip, bala yatⱪan ɵygǝ kirdi.
Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
41 U balining ⱪolini tutup, uningƣa: «Talita kumi» dedi. Bu sɵzning mǝnisi «Ⱪizim, sanga eytimǝnki, ornungdin tur» degǝnlik idi.
Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
42 Ⱪiz dǝrⱨal ornidin turup mangdi (u on ikki yaxta idi). Ular bu ixⱪa mutlǝⱪ ⱨǝyran ⱪelixti.
Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.
43 U ularƣa bu ixni ⱨeqkimgǝ eytmasliⱪni ⱪattiⱪ tapilidi, xundaⱪla ⱪizƣa yegüdǝk birnemǝ berixni eytti.
Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.
