Yǝrǝmiyaning yiƣa-zarliri 3
1 (Alǝf) Mǝn uning ƣǝzǝp tayiⱪini yǝp jǝbir-zulum kɵrgǝn adǝmdurmǝn.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Meni U ⱨǝydiwǝtti, Nurƣa ǝmǝs, bǝlki ⱪarangƣuluⱪⱪa mangdurdi;
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Bǝrⱨǝⱪ, U kün boyi ⱪolini manga ⱪayta-ⱪayta ⱨujum ⱪildurdi;
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 (Bǝt) Ətlirimni wǝ terilirimni ⱪaⱪxal ⱪiliwǝtti, Sɵngǝklirimni sunduruwǝtti.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 U manga muⱨasirǝ ⱪurdi, Ɵt süyi wǝ japa bilǝn meni ⱪapsiwaldi.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 U meni ɵlgili uzun bolƣanlardǝk ⱪapⱪarangƣu jaylarda turuxⱪa mǝjbur ⱪildi.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 (Gimǝl) U meni qiⱪalmaydiƣan ⱪilip qitlap ⱪorxiwaldi; Zǝnjirimni eƣir ⱪildi.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Mǝn warⱪirap nida ⱪilsammu, U duayimni ⱨeq ixtimidi.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 U yollirimni jipsilaxⱪan tax tam bilǝn tosuwaldi, Qiƣir yollirimni ǝgri-toⱪay ⱪiliwǝtti.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 (Dalǝt) U manga paylap yatⱪan eyiⱪtǝk, Pistirmida yatⱪan xirdǝktur.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Meni yollirimdin burap tetma-titma ⱪildi; Meni tügǝxtürdi.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 U oⱪyasini kerip, Meni oⱪining ⱪarisi ⱪildi.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 (He) Oⱪdenidiki oⱪlarni bɵrǝklirimgǝ sanjitⱪuzdi.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Mǝn ɵz hǝlⱪimgǝ rǝswa obyekti, Kün boyi ularning mǝshirǝ nahxisining nixani boldum.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 U manga zǝrdabni toyƣuqǝ yutⱪuzup, Kǝkrǝ süyini toyƣuqǝ iqküzdi.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 (Waw) U qixlirimni xeƣil taxlar bilǝn qeⱪiwǝtti, Meni küllǝrdǝ tügüldürdi;
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 Jenim tinq-hatirjǝmliktin yiraⱪlaxturuldi; Arambǝhxning nemǝ ikǝnlikini untup kǝttim.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 Mǝn: «Dǝrmanim ⱪalmidi, Pǝrwǝrdigardin ümidim ⱪalmidi» — dedim.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 (Zain) Mening har ⱪilinƣanlirimni, sǝrgǝdan bolƣanlirimni, Əmǝn wǝ ɵt süyini [yǝp-iqkinimni] esinggǝ kǝltürgǝysǝn!
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Jenim bularni ⱨǝrdaim ǝslǝwatidu, Yǝrgǝ kirip kǝtküdǝk bolmaⱪta.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Lekin xuni kɵnglümgǝ kǝltürüp ǝslǝymǝnki, Xuning bilǝn ümid ⱪaytidin yanidu, —
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 (Hǝt) Mana, Pǝrwǝrdigarning ɵzgǝrmǝs meⱨribanliⱪliri! Xunga biz tügǝxmiduⱪ; Qünki Uning rǝⱨimdilliⱪlirining ayiƣi yoⱪtur;
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Ular ⱨǝr sǝⱨǝrdǝ yengilinidu; Sening ⱨǝⱪiⱪǝt-sadiⱪliⱪing tolimu moldur!
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Ɵz-ɵzümgǝ: «Pǝrwǝrdigar mening nesiwǝmdur; Xunga mǝn Uningƣa ümid baƣlaymǝn» — dǝymǝn.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 (Tǝt) Pǝrwǝrdigar Ɵzini kütkǝnlǝrgǝ, Ɵzini izdigǝn jan igisigǝ meⱨribandur;
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Pǝrwǝrdigarning nijatini kütüx, Uni süküt iqidǝ kütüx yahxidur.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Adǝmning yax waⱪtida boyunturuⱪni kɵtürüxi yahxidur.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 (Yod) U yeganǝ bolup süküt ⱪilip oltursun; Qünki Rǝb buni uningƣa yüklidi.
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 Yüzini topa-tupraⱪⱪa tǝgküzsun, — Eⱨtimal, ümid bolup ⱪalar?
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Mǝngzini urƣuqiƣa tutup bǝrsun; Til-aⱨanǝtlǝrni toyƣuqǝ ixitsun!
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 (Kaf) Qünki Rǝb ǝbǝdil-ǝbǝd insandin waz kǝqmǝydu;
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Azar bǝrgǝn bolsimu, Ɵzgǝrmǝs meⱨribanliⱪlirining molluⱪi bilǝn iqini aƣritidu;
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Qünki U insan balilirini har ⱪilixni yaki azablaxni haliƣan ǝmǝstur.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 (Lamǝd) Yǝr yüzidiki barliⱪ ǝsirlǝrni ayaƣ astida yanjixⱪa,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 Ⱨǝmmidin Aliy Bolƣuqining aldida adǝmni ɵz ⱨǝⱪⱪidin mǝⱨrum ⱪilixⱪa,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 Insanƣa ɵz dǝwasida uwal ⱪilixⱪa, — Rǝb bularning ⱨǝmmisigǝ guwaⱨqi ǝmǝsmu?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 (Mǝm) Rǝb uni buyrumiƣan bolsa, Kim deginini ǝmǝlgǝ axuralisun?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Külpǝtlǝr bolsun, bǝht-saadǝt bolsun, ⱨǝmmisi Ⱨǝmmidin Aliy Bolƣuqining aƣzidin kǝlgǝn ǝmǝsmu?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Əmdi tirik bir insan nemǝ dǝp aƣrinidu, Adǝm balisi gunaⱨlirining jazasidin nemǝ dǝp waysaydu?
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 (Nun) Yollirimizni tǝkxürüp sinap bilǝyli, Pǝrwǝrdigarning yeniƣa yǝnǝ ⱪaytayli;
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Ⱪollirimizni kɵnglimiz bilǝn billǝ ǝrxtiki Tǝngrigǝ kɵtürǝyli!
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 Biz itaǝtsizlik ⱪilip sǝndin yüz ɵriduⱪ; Sǝn kǝqürüm ⱪilmiding.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 (Samǝⱪ) Sǝn ɵzüngni ƣǝzǝp bilǝn ⱪaplap, bizni ⱪoƣliding; Sǝn ɵltürdüng, ⱨeq rǝⱨim ⱪilmiding.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Sǝn Ɵzüngni bulut bilǝn ⱪapliƣansǝnki, Dua-tilawǝt uningdin ⱨeq ɵtǝlmǝs.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Sǝn bizni hǝlⱪlǝr arisida daxⱪal wǝ nijasǝt ⱪilding.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 (Pe) Barliⱪ düxmǝnlirimiz bizgǝ ⱪarap aƣzini yoƣan eqip [mazaⱪ ⱪildi];
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Üstimizgǝ qüxti alaⱪzadilik wǝ ora-tuzaⱪ, Wǝyranqiliⱪ ⱨǝm ⱨalakǝt.
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Hǝlⱪimning ⱪizi nabut bolƣini üqün, Kɵzümdin yaxlar ɵstǝng bolup aⱪmaⱪta.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 (Ayin) Kɵzüm yaxlarni üzülmǝy tɵküwatidu, Ular ⱨeq tohtiyalmaydu,
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 Taki Pǝrwǝrdigar asmanlardin tɵwǝngǝ nǝzǝr selip [ⱨalimizƣa] ⱪariƣuqǝ.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Mening kɵzüm Roⱨimƣa azab yǝtküzmǝktǝ, Xǝⱨirimning barliⱪ ⱪizlirining Ⱨali tüpǝylidin.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 (Tsadǝ) Manga sǝwǝbsiz düxmǝn bolƣanlar, Meni ⱪuxtǝk ⱨǝdǝp owlap kǝldi.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Ular orida jenimni üzmǝkqi bolup, Üstümgǝ taxni qɵridi.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Sular beximdin texip aⱪti; Mǝn: «Üzüp taxlandim!» — dedim.
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 (Kof) Ⱨangning tüwliridin namingni qaⱪirip nida ⱪildim, i Pǝrwǝrdigar;
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Sǝn awazimni angliding; Ⱪutulduruxⱪa nidayimƣa ⱪuliⱪingni yupuruwalmiƣin!
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Sanga nida ⱪilƣan künidǝ manga yeⱪin kǝlding, «Ⱪorⱪma» — deding.
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 (Rǝx) I rǝb, jenimning dǝwasini ɵzüng soriding; Sǝn manga ⱨǝmjǝmǝt bolup ⱨayatimni ⱪutⱪuzdung.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 I Pǝrwǝrdigar, manga bolƣan uwalliⱪni kɵrdüngsǝn; Mǝn üqün ⱨɵküm qiⱪarƣaysǝn;
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Sǝn ularning manga ⱪilƣan barliⱪ ɵqmǝnliklirini, Barliⱪ ⱪǝstlirini kɵrdungsǝn.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 (Xiyn) I Pǝrwǝrdigar, ularning aⱨanǝtlirini, Meni barliⱪ ⱪǝstligǝnlirini anglidingsǝn,
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 Manga ⱪarxi turƣanlarning xiwirlaxlirini, Ularning kün boyi kǝynimdin kusur-kusur ⱪilixⱪanlirini anglidingsǝn.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Olturƣanlirida, turƣanlirida ularƣa ⱪariƣaysǝn! Mǝn ularning [mǝshirǝ] nahxisi boldum.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 (Taw) Ularning ⱪolliri ⱪilƣanliri boyiqǝ, i Pǝrwǝrdigar, bexiƣa jaza yandurƣaysǝn;
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Ularning kɵngüllirini kaj ⱪilƣaysǝn! Bu sening ularƣa qüxidiƣan lǝniting bolidu!
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Ƣǝzǝp bilǝn ularni ⱪoƣliƣaysǝn, Ularni Pǝrwǝrdigarning asmanliri astidin yoⱪatⱪaysǝn!
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
