Ayup 17
1 Mening roⱨim sunuⱪ, Künlirim tügǝy dǝydu, Gɵrlǝr meni kütmǝktǝ.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Ətrapimda aldamqi mazaⱪ ⱪilƣuqilar bar ǝmǝsmu? Kɵzümning ularning eqitⱪuluⱪiƣa tikilip turuxtin baxⱪa amali yoⱪtur.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Aⱨ, jenim üqün Ɵzüng haliƣan kapalǝtni elip Ɵzüngning aldida manga borun bolƣaysǝn; Sǝndin baxⱪa kim meni ⱪollap borun bolsun?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Qünki Sǝn [dostlirimning] kɵnglini yoruⱪluⱪtin ⱪaldurƣansǝn; Xunga Sǝn ularni ƣǝlibidinmu mǝⱨrum ⱪilisǝn!
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Ƣǝniymǝt alay dǝp dostliriƣa pǝxwa atⱪan kixining bolsa, Ⱨǝtta balilirining kɵzlirimu kor bolidu.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 U meni ǝl-yurtlarning aldida sɵz-qɵqǝkkǝ ⱪoydi; Mǝn kixilǝr yüzümgǝ tüküridiƣan adǝm bolup ⱪaldim.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Dǝrd-ǝlǝmdin kɵzüm torlixip kǝtti, Barliⱪ ǝzalirim kɵlǝnggidǝk bolup ⱪaldi.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Bu ixlarni kɵrüp duruslar ⱨǝyranuⱨǝs bolidu; Bigunaⱨlar iplaslarƣa ⱪarxi turuxⱪa ⱪozƣilidu.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Biraⱪ ⱨǝⱪⱪaniy adǝm ɵz yolida qing turidu, Ⱪoli pak yüridiƣan adǝmning küqi tohtawsiz ulƣiyidu.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Əmdi ⱪeni, ⱨǝmminglar, yǝnǝ kelinglar; Aranglardin birmu dana adǝm tapalmaymǝn.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Künlirim ahirlixay dǝp ⱪaptu, Muddialirim, kɵnglümdiki intizarlar üzüldi.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Bu adǝmlǝr keqini kündüzgǝ aylandurmaⱪqi; Ular ⱪarangƣuluⱪⱪa ⱪarap: «Nur yeⱪinlixiwatidu» deyixiwatidu.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 «Qirip ketixni: «Sǝn mening atam!», Ⱪurtlarni: «Apa! Aqa!» dǝp qaⱪirimǝn!
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Undaⱪta ümidim nǝdǝ? Xundaⱪ, ümidimni kim kɵrǝlisun?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
