Ayup 14
1 Anidin tuƣulƣanlarning künliri azdur, Palakǝt uningƣa yardur.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 U güldǝk dunyaƣa kelip andin tozuydu, U [ⱪuyax aldidin] sayigǝ ohxax ⱪeqip ketidu.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 Biraⱪ Sǝn tehi xundaⱪ bir ajiz bolƣuqiƣa kɵzüngni tikip, Meni Ɵz aldingƣa soraⱪⱪa tartiwatamsǝn?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Kim napak nǝrsilǝrdin pak nǝrsini qiⱪiralaydu? — ⱨeqkim!
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 [Insanning] künliri bekitilgǝndikin, Uning aylirining sani Sening ilkingdǝ bolƣandikin, Sǝn uning ɵtsǝ bolmaydiƣan qǝklirini bekitkǝndikin,
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Uning bir’az dǝm elixi üqün uningdin kɵzüngni elip ⱪaqⱪin, Xuning bilǝn mǝdikardǝk uningƣa ɵz künliridin sɵyünüx nesip bolsun!
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 Qünki dǝrǝh kesiwetilgǝndin keyin, ⱪayta ɵsüxtin ümid bar; Buningliⱪ bilǝn uning yumran bihliri tügǝp kǝtmǝydu;
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Uning yiltizi yǝrdǝ ⱪurup kǝtkǝn bolsimu, Uning kɵtiki topida ɵlüp kǝtkǝn bolsimu,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 Biraⱪ suning puriⱪi bilǝnla u yǝnǝ kɵkiridu, Yumran ot-qɵptǝk yengi bihlarni qiⱪiridu.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 Biraⱪ adǝm bolsa ɵlidu, ilajsiz ongda yatidu, bǝrⱨǝⱪ, Insan nǝpǝstin ⱪalidu, andin nǝdǝ bolidu?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Dengizdiki sular parƣa aylinip tügǝp kǝtkǝndǝk, Dǝryalar ⱪaƣjirap ⱪurup kǝtkǝndǝk,
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 Ohxaxla adǝm yetip ⱪalsila ⱪaytidin turmaydu; Asmanlar yoⱪimiƣuqǝ, ular oyƣanmaydu, uyⱪudin turmaydu.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Aⱨ, tǝⱨtisaraƣa meni yoxurup ⱪoysang idi, Ƣǝziping ɵtüp kǝtküqǝ meni mǝhpiy saⱪlap ⱪoysang idi, Meni esinggǝ alidiƣan bir waⱪit-saǝtni manga bekitip bǝrsǝng idi! (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 Adǝm ɵlsǝ, ⱪayta yaxamdu? Xundaⱪ bolsa manga xundaⱪ ɵzgirix waⱪti kǝlgüqǝ, Muxu japaƣa tolƣan künlirim ɵtküqǝ, sǝwr-taⱪǝt bilǝn kütǝttim!
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Xundaⱪ bolsa Sǝn meni qaⱪirsang, jawab berǝttim; Sǝn Ɵz ⱪolung bilǝn yaratⱪiningƣa ümid-arzuyung bolatti.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 Biraⱪ Sǝn ⱨazir ⱨǝrbir dǝssigǝn ⱪǝdǝmlirimni sanap, Gunaⱨimni kɵzitiwatisǝnƣu!
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Itaǝtsizlikim haltiƣa selinip peqǝtlǝndi, Gunaⱨlirimni dɵwǝ-dɵwǝ ⱪilip saⱪlap ⱪoydung.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 Dǝrwǝⱪǝ taƣmu yimirilip yoⱪalƣandǝk, Tax ɵz ornidin tǝwrinip kǝtkǝndǝk,
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 Sular tax-xeƣillarni upritip yoⱪatⱪandǝk, Topanlar zemindiki topini süpürüp kǝtkǝndǝk, Sǝn adǝmning ümidini yoⱪ ⱪilisǝn.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Sǝn mǝnggügǝ uning üstidin ƣalib kelisǝn, Xunga u dunyadin ketidu; uning qirayini tutuldurisǝn, Uni Ɵz yeningdin yiraⱪ ⱪilisǝn.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Uning oƣulliri ⱨɵrmǝtkǝ erixidu, biraⱪ u buni bilmǝydu; Ular pǝs ⱪilinsimu, Biraⱪ uning bulardinmu hǝwiri bolmaydu.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 U [pǝⱪǝt] ɵz tenidiki aƣriⱪidinla azablinidu, U kɵnglidǝ ɵzi üqünla ⱨǝsrǝt-nadamǝt qekidu.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
