Yǝxaya 50
1 Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Mǝn ⱪoyuwǝtkǝn ananglarning talaⱪ heti ⱪeni? Manga ⱪǝrz bǝrgüqilǝrning ⱪaysisiƣa silǝrni setiwǝtkǝnmǝn? Mana, silǝr ɵz gunaⱨliringlar arⱪiliⱪ ɵz-ɵzünglarni setiwǝtkǝnsilǝr; Silǝrning asiyliⱪliringlar tüpǝylidin ananglar ⱪoyuwetilgǝnidi.
Så säger Herren: Hvar är edors moders skiljobref, med hvilko jag eder öfvergifvit hafver? Eller ho är min ockrare, dem jag eder sålt hafver? Si, I ären för edra synders skull sålde, och edor moder är, för edor öfverträdelses skull, öfvergifven.
2 Mǝn silǝrdinmu soraymǝn: Mǝn kǝlginimdǝ, nemixⱪa ⱨeq adǝm qiⱪmidi? Mǝn qaⱪirƣinimda, nemixⱪa ⱨeqkim «Mana mǝn» dǝp jawab bǝrmidi? Ⱨɵrlükkǝ qiⱪirixⱪa ⱪolum ⱪisⱪiliⱪ ⱪilamdu? Ⱪutⱪuzƣudǝk küqüm yoⱪmidu? Mana, Mǝn bir ǝyiblǝpla dengizni ⱪurutup, Dǝryalarni qɵlgǝ aylanduruwetimǝn; Su bolmiƣaqⱪa ularning beliⱪliri sesip ketidu, Ussuzluⱪtin ɵlidu;
Hvi kom jag, och der var ingen? Jag ropade, och ingen svarade. Är min hand nu så kort vorden, att hon intet förlossa kan, eller är med mig ingen kraft till att frälsa? Si, med mitt straff gör jag hafvet torrt, och gör vattuströmmarna såsom en öken, så att deras fiskar illa lukta för vattunöds skull, och blifva döde af törst.
3 Asmanlarni ⱪariliⱪ bilǝn kiydürimǝn, Ularning kiyim-keqǝklirini [ⱪara] bɵzdin ⱪilimǝn».
Jag kläder himmelen med mörker, och gör hans öfvertäckelse såsom en säck.
4 «Rǝb Pǝrwǝrdigar mening japa qǝkkǝnlǝrning kɵnglini yasaxni bilixim üqün manga tǝlim-tǝrbiyǝ alƣuqilarning tilini tǝⱪdim ⱪildi; U meni ⱨǝr sǝⱨǝr oyƣitip turidu, Tǝrbiyilǝngǝnlǝrning ⱪatarida mening ⱪuliⱪimni oyƣitidu.
Herren Herren hafver gifvit mig en lärd tungo, att jag vet tala med dem trötta i rättom tid; han väcker mig hvar morgon; han väcker mig örat, att jag hörer såsom en lärjunge.
5 Rǝb Pǝrwǝrdigar ⱪuliⱪimni aqti; Mǝn bolsam itaǝtsizlik ⱪilmidim, Yaki yolidin bax tartmidim.
Herren Herren hafver öppnat mig örat, och jag är icke ohörsam, och går icke tillbaka.
6 Dümbǝmni sawiƣuqilarƣa, Mǝngzlirimni tük yulƣuqilarƣa tutup bǝrdim; Horluⱪ ⱨǝm tükürüxlǝrdin yüzümni ⱪaqurmidim;
Jag höll min rygg till dem som mig slogo, och min kindben dem som mig ryckte; mitt ansigte vände jag icke bort för försmädelse och spott.
7 Biraⱪ Rǝb Pǝrwǝrdigar yardimimdǝ bolidu; Xunga mǝn yǝrgǝ ⱪarap ⱪalmaymǝn; Xunga mǝn [niyitimni ⱪǝt’iy ⱪilip] yüzümni almastǝk qing ⱪildim; Hijilliⱪⱪa ⱪaldurulmaydiƣanliⱪimni bilimǝn.
Ty Herren Herren hjelper mig, derföre kommer jag icke på skam; derföre hafver jag hållit mitt ansigte fram såsom en flintosten; ty jag vet, att jag icke på skam kommer.
8 Meni Aⱪliƣuqi yenimdidur; Kim manga ǝrz-xikayǝt ⱪilalisun? Bar bolsa birliktǝ dǝwalixayli; Kim mening üstümdin ǝyiblimǝkqi bolsa, Aldimƣa kǝlsun!
Den är när, som mig rättfärdigar. Ho vill träta med mig? Låt oss tillhopa gå; ho är den som rätt hafver emot mig? Han komme hit till mig.
9 Manga yardǝmdǝ bolƣuqi Pǝrwǝrdigardur; Əmdi meni ǝrz ⱪilalaydiƣan kimkǝn? Ularning ⱨǝmmisi bir tal kiyimdǝk ǝskirǝp ketidu; Pǝrwanilǝr ularni yutuwetidu».
Si, Herren Herren hjelper mig. Ho är den mig fördöma vill? Si, de skola allesammans föråldras, såsom ett kläde; mal skall uppäta dem.
10 — «Aranglarda Pǝrwǝrdigardin ⱪorⱪidiƣan, Uning ⱪulining sɵzigǝ itaǝt ⱪilidiƣan kim bar? Ⱪarangƣuluⱪta mangidiƣan, yoruⱪluⱪi bolmiƣan kixi bolsa, Pǝrwǝrdigarning namiƣa ixinip hatirjǝmlǝnsun, Hudasiƣa yɵlǝnsun!
Ho är den ibland eder, som fruktar Herran, den hans tjenares röst lyder? Den i mörkret vandrar, och honom skin intet; han hoppes uppå Herrans Namn, och förlåte sig uppå sin Gud.
11 Mana, ɵzliri üqün ot yaⱪidiƣan, Ətrapinglarni mǝx’ǝllǝr bilǝn oraydiƣan ⱨǝmminglar! Ⱪeni, ɵz otunglarning nurida, Ɵzünglar yaⱪⱪan mǝx’ǝllǝr arisida menginglar; Biraⱪ silǝr xuni ⱪolumdin alisilǝrki: — «Azab-ⱨǝsrǝt iqidǝ yatisilǝr!».
Si, I alle, som upptänden en eld, väpnade med låga, vandrer uti edars elds ljus, och i låganom, som I upptändt hafven; detta vederfars eder af mine hand; uti värk skolen I ligga.
