Yǝxaya 47
1 «I Babilning pak ⱪizi, kelip topa-qangƣa oltur; I kaldiylǝrning ⱪizi, tǝhtsiz bolup yǝrgǝ oltur! Qünki sǝn «latapǝtlik wǝ nazuk» dǝp ikkinqi atalmaysǝn.
Stig neder, jungfru, du dotter Babel; sätt dig i stoftet, sätt dig uppå jordena; ty de Chaldeers dotter hafver ingen stol mer; man skall icke mer kalla dig den sköna och lustiga.
2 «Tügmǝn texini qɵrüp, un tart ǝmdi, Qümpǝrdǝngni eqip taxla, Kɵnglikingni seliwǝt, Paqiⱪingni yalingaqla, Dǝryalardin su keqip ɵt;
Tag qvarnena, och mal mjöl; lös upp dina lockar, drag af skorna, blotta benen, vad öfver flodena;
3 Uyatliⱪing eqilidu; Bǝrⱨǝⱪ, nomusungƣa tegilidu; Mǝn intiⱪam alimǝn, Ⱨeqkimni ayap ⱪoymaymǝn.
Att din skam skall upptäckt, och din blygd sedd varda. Jag skall hämnas, och ingen menniska skall bedja mig det af.
4 Bizning Ⱨǝmjǝmǝt-Ⱪutⱪuzƣuqimiz bolsa, «Samawi ⱪoxunlarning Sǝrdari bolƣan Pǝrwǝrdigar» Uning nami; U Israildiki Muⱪǝddǝs Bolƣuqidur.
( Detta gör ) vår förlossare, den der heter Herren Zebaoth, den Helige i Israel.
5 I kaldiylǝrning ⱪizi, süküt ⱪelip jim oltur, Ⱪarangƣuluⱪⱪa kirip kǝt; Qünki buningdin keyin ikkinqi «sǝltǝnǝtlǝrning hanixi» dǝp atalmaysǝn.
Sätt dig uti det stilla; gack in uti mörkret, du Chaldeers dotter; ty du skall icke mer heta fru öfver Konungarike.
6 Mǝn Ɵz hǝlⱪimdin ƣǝzǝplǝndim, Xunga Ɵzümning mirasimni bulƣiwǝttim, Xuning bilǝn ularni ⱪolungƣa tapxurup bǝrdim; Sǝn bolsang ularƣa ⱨeqⱪandaⱪ rǝⱨim kɵrsǝtmiding; Yaxanƣanlarning üstigimu boyunturuⱪlarni intayin eƣir ⱪilip salding;
Ty då jag på mitt folk vred var, och ohelgade min arfvedel, öfvergaf jag dem uti dina hand; men du beviste dem ingen barmhertighet, och öfver de gamla, gjorde du oket alltför svårt;
7 Xuning bilǝn sǝn: — «Mǝn mǝnggügǝ hanix bolimǝn» dǝp, Muxu ixlarni kɵnglüngdin ⱨeq ɵtküzmiding; Ularning aⱪiwitini ⱨeq oylap baⱪmidingsǝn.
Och tänkte: Jag är en Drottning evinnerliga; du hafver härtilldags ännu icke fattat det i hjertat, eller tänkt deruppå, huru det skulle gå med dem i framtiden.
8 Əmdi ⱨazir, i ǝndixisiz yaxap kǝlgüqi, Ɵz-ɵzigǝ: «Mǝnla bardurmǝn, mǝndin baxⱪa ⱨeqkim yoⱪtur, Mǝn ⱨǝrgiz tul ayalning japasini yaki balilardin mǝⱨrum boluxning japasini tartmaymǝn» — degüqi, I sǝn ǝyx-ixrǝtkǝ berilgüqisǝn, Xuni anglap ⱪoy: —
Så hör nu detta, du som i vällust lefver, och så säker sitter, och säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer; jag blifver icke enka, eller ofruktsam.
9 «Dǝl muxu ikki ix, — Balilardin mǝⱨrum bolux wǝ tulluⱪ — Bir dǝⱪiⱪidǝ, bir kün iqidila bexingƣa tǝng qüxidu; Nurƣunliƣan jadugǝrlikliring tüpǝylidin, Bǝk kɵp ǝpsunliring üqün ular toluⱪ bexingƣa kelidu.
Båda, dessa stycken skola dig hasteliga öfvergå på en dag, att du en barnlös och enka blifva skall; ja, fullkommeliga skola de öfver dig komma, för dina många trollkarlars skull, och för dina besvärjares skull, af hvilkom en stor hop när dig är.
10 Qünki sǝn ɵzüngning rǝzillikinggǝ tayanƣansǝn, Sǝn «Ⱨeqkim meni kɵrmǝydu» — deding; Sening danaliⱪing wǝ biliming ɵzüngni eziⱪturup, Sǝn kɵnglüngdǝ: — «Mǝnla bardurmǝn, mǝndin baxⱪa biri yoⱪtur» — deding.
Ty du hafver förlåtit dig uppå dins ondsko, då du tänkte: Man ser mig intet. Din vishet och konst hafver förstört dig, att du säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer.
11 Biraⱪ balayi’apǝt seni besip kelidu; Sǝn uning kelip qiⱪixini bilmǝysǝn; Ⱨalakǝt bexingƣa qüxidu; Sǝn ⱨeqⱪandaⱪ «ⱨamiy puli» bilǝn uni tosalmaysǝn; Sǝn ⱨeq kütmigǝn wǝyranqiliⱪ tuyuⱪsiz seni besip qüxidu.
Derföre skall en olycka komma öfver dig, så att du icke skall veta, när hon kommer; och ett ofall skall falla uppå dig, det du icke skall försona kunna; ty med hast skall ett skörl komma öfver dig, det du icke förser.
12 Əmdi ⱪeni, yaxliⱪingdin tartip ɵzüngni upritip kǝlgǝn ǝpsunliringni, Xundaⱪla nurƣunliƣan jadugǝrlikliringni ⱨazir oⱪup turiwǝr; Kim bilsun, sǝn ulardin payda kɵrüp ⱪalamsǝn? Birǝr nemini tǝwritip ⱪoyalarsǝn ⱨǝrⱪaqan?!
Så gack nu fram med dina besvärjare, och med dina många trollkarlar, ibland hvilka du dig ifrå din ungdom bemödt hafver; om du kunde behjelpa dig, om du kunde stärka dig.
13 Sǝn alƣan mǝsliⱨǝtliring bilǝn ⱨalsizlinip kǝtting; Əmdi asmanlarƣa ⱪarap tǝbir bǝrgüqilǝr, Yultuzlarƣa ⱪarap palqiliⱪ ⱪilƣuqilar, Yengi aylarni kɵzitip munǝjjimlik ⱪilip ixlarni «aldin’ala eytⱪuqilar» ornidin tǝng turup bexingƣa qüxidiƣanlardin seni ⱪutⱪuzsun!
Ty du äst trött för dina många anslags skull; gånge fram och hjelpe dig de mästare i himmelens lopp, och de stjernokikare, som efter månader räkna, hvad öfver dig komma skall.
14 Mana, ular pahaldǝk bolup ketidu; Ot ularni kɵydüriwetidu; Ular ɵzlirini yalⱪunning ⱪolidin ⱪutⱪuzalmaydu; Biraⱪ ularda adǝmni issitⱪudǝk ⱨeq kɵmür, Yaki adǝm issinƣudǝk ⱨeq gülhan yoⱪtur!
Si, de äro såsom strå, hvilket elden uppbränner; de kunna icke fria deras lif för låganom; ty ingen glöd skall blifva, der man må värma sig vid, eller eld, der man vid sitta kan.
15 Seni awarǝ ⱪilƣan, Yaxliⱪingdin tartip sǝndǝ soda ⱪilƣanlar sanga muxundaⱪ paydisiz bolidu; Ⱨǝrbiri ɵz yolini izdǝp ketip ⱪalidu; Seni ⱪutⱪuzƣudǝk ⱨeqkim yoⱪtur.
Alltså äro de, under hvilka du dig bemödt hafver, dine köpmän af din ungdom; hvar och en varder gångandes sin gång hit och dit, och du hafver ingen hjelpare.
