Yǝxaya 44
1 Biraⱪ ⱨazir, i Yaⱪup Mening ⱪulum, I Mening talliƣinim Israil, angla! —
Men hör nu, du Jakob, min tjänare, du Israel, som jag har utvalt.
2 Seni yasiƣan, baliyatⱪudin tartipla seni xǝkillǝndürgǝn, sanga yardǝmdǝ bolƣuqi Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — «Ⱪorⱪma, i Mening ⱪulum Yaⱪup, I Mening talliƣinim «Yǝxurun», ⱪorⱪma!
Så säger HERREN, han som har skapat dig, han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig: Frukta icke, du min tjänare Jakob, du Jesurun, som jag har utvalt.
3 Qünki Mǝn ussap kǝtkǝnning üstigǝ suni, Ⱪaƣjiraⱪ yǝrning üstigǝ kǝlkünlǝrni ⱪuyup berimǝn; Nǝsling üstigǝ Roⱨimni, Pǝrzǝntliring üstigǝ bǝrikitimni ⱪuyimǝn;
Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra; jag skall utgjuta min Ande över din barn och min välsignelse över dina telningar,
4 Ular yumran qɵplǝr arisidin, Eriⱪ-ɵstǝnglǝr boyidiki mǝjnun tallardǝk ɵsidu;
så att de växa upp mitt ibland gräset såsom pilträd vid vattenbäckar.
5 Birsi: «Mǝn Pǝrwǝrdigarƣa tǝwǝmǝn» — dǝydu, Yǝnǝ birsi bolsa Yaⱪupning ismi bilǝn ɵzini ataydu; Yǝnǝ baxⱪa birsi ⱪoli bilǝn: «Mǝn Pǝrwǝrdigarƣa tǝwǝmǝn» dǝp yazidu, Xundaⱪla Israilning ismini ɵzining ismigǝ yandax ⱪoxidu.
Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag», och den andre skall åberopa Jakobs namn, och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen» och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.
6 Israilning padixaⱨi Pǝrwǝrdigar, Yǝni Israilning ⱨǝmjǝmǝt-ⱪutⱪuzƣuqisi, samawi ⱪoxunlarning Sǝrdari bolƣan Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — «Mǝn bolsam Tunji ⱨǝm Ahiridurmǝn; Mǝndin baxⱪa ⱨeq ilaⱨ yoⱪtur.
Så säger HERREN, Israels konung, och hans förlossare, HERREN Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.
7 Ⱪeni, kim Mening ⱪǝdimki hǝlⱪimni tiklǝp bekitkinimdǝk bir ixni jakarlap, aldin’ala bayan ⱪilip, andin uni Mening aldimƣa Mǝndǝk tiklǝp ⱪoyalaydu? Ⱪeni, kim keyinki ixlarni, kǝlgüsidǝ bolidiƣan ixlarni aldin’ala bayan ⱪilalisun!
Och vem talar, såsom jag har gjort, alltsedan jag lät urtidsfolket framträda? Må han förkunna det och lägga det fram för mig. Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.
8 Ⱪorⱪmanglar, sarasimigǝ qüxüp kǝtmǝnglǝr! Mǝn ilgiri muxularni silǝrgǝ anglitip, aldin bayan ⱪilƣan ǝmǝsmu? Muxu toƣruluⱪ silǝr Mening guwaⱨqilirimdursilǝr. Mǝndin baxⱪa ilaⱨ barmu? Bǝrⱨǝⱪ, baxⱪa Ⱪoram Tax yoⱪ; ⱨeqbiridin hǝwirim yoⱪtur.
Frukten icke och varen icke förskräckta. Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? I ären ju mina vittnen. Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.
9 Oyulƣan mǝbudni xǝkillǝndürgǝnlǝrning ⱨǝmmisining ǝⱨmiyiti yoⱪ; Ularning ǝtiwarliƣan nǝrsilirining ⱨeq paydisi yoⱪtur; Muxularƣa bolƣan «guwaⱨqilar» bolsa, ɵzliri ⱪariƣu, ⱨeqnemini bilmǝs; Dǝrwǝⱪǝ nǝtijisi ularning ɵzlirigǝ xǝrmǝndiliktur.
Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå intet; därför måste de ock komma på skam.
10 Kim bir «ilaⱨ»ni xǝkillǝndürgǝn bolsa, Ⱨeq paydisi yoⱪ bir mǝbudni ⱪuyƣan, halas!
Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom till intet gagn.
11 [Mǝbudning] barliⱪ ⱨǝmraⱨliri xǝrmǝndǝ bolidu; Mǝbudni yasiƣuqilar bolsa adǝmdur, halas; Ularning ⱨǝmmisi yiƣilip, ornidin turup kɵrsun, Ular ⱪorⱪuxup, xǝrmǝndiqiliktǝ ⱪalidu.
Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på skam.
12 Mana tɵmürqi saymanlirini [ⱪoliƣa elip], Qoƣlar üstidǝ [muxu nǝrsini] bazƣanliri bilǝn soⱪup xǝkillǝndüridu; Andin u küqlük ⱪoli bilǝn uningƣa ixlǝydu; Biraⱪ uning ⱪorsiⱪi eqip maƣduridin ⱪalidu; Su iqmǝy u ⱨalsizlinip ketidu.
Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och försaka att dricka, så att han bliver matt.
13 Yaƣaqqi bolsa yaƣaq üstigǝ ɵlqǝx yipini tartidu; U ⱪǝlǝm bilǝn üstigǝ ǝndizǝ sizidu; Uni rǝndǝ bilǝn rǝndilǝydu; U yǝnǝ pǝrka bilǝn sizip jijaydu; Ahirda u uni adǝmning güzǝllikigǝ ohxitip insan tǝⱪi-turⱪini xǝkillǝndüridu; Xuning bilǝn u ɵydǝ turuxⱪa tǝyyar ⱪilinidu.
Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn och märker ut det med passaren; och han gör så därav en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.
14 Mana u bir küni ɵzi üqün kedir dǝrǝhlirini kesixkǝ qiⱪidu! (U ǝslidǝ arqa wǝ dub dǝrǝhlirini elip ɵzi üqün ormanliⱪ arisiƣa tikip qong ⱪilƣanidi; U ⱪariƣaymu tikkǝnidi, yamƣur uni ündürdi).
Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt sig lärkträd, och regnet giver dem växt.
15 Muxu yaƣaqlardin otun elinidu; Birsi uningdin elip, issinidu; Mana, u ot yeⱪip, nan yeⱪiwatidu; U yǝnǝ uningdin elip bir ilaⱨni yasaydu ⱨǝm uningƣa ibadǝt ⱪilidu; Uni oyulƣan mǝbud ⱪilip uningƣa bax uridu.
Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör därav ett beläte och faller ned för det.
16 Demǝk, yerimini otta kɵydüriwetidu; Yerimi bilǝn gɵx yǝydu; U kawab ⱪilip ⱪanƣuqǝ yǝydu; Bǝrⱨǝⱪ, u issinip, ɵz-ɵzigǝ: — «Aⱨ, raⱨǝtlinip issindimmǝn, otni kɵrüwatimǝn!» — dǝydu.
En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.»
17 Biraⱪ ⱪalƣini bilǝn u bir ilaⱨni yasaydu; Bu uning mǝbudi bolidu; U uning aldiƣa yiⱪilip ibadǝt ⱪilidu; U uningƣa dua ⱪilip: «Meni ⱪutⱪuzƣaysǝn; Qünki sǝn mening ilaⱨimdursǝn» — dǝydu.
Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte, och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.» --
18 Bu [kixilǝr] ⱨeq bilmǝydu, ⱨeq qüxǝnmǝydu; Qünki u ularni kɵrmisun dǝp kɵzlirini, Ularni qüxǝnmisun dǝp kɵnglini suwaⱪ bilǝn suwiwǝtkǝn.
Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet begripa.
19 Ulardin ⱨeqbiridǝ muxularni kɵngligǝ kǝltürüp: — «Yaƣaqning yerimini mǝn otta kɵydürdüm, Yerimining qoƣliri üstidǝ mǝn nan yaⱪtim; Mǝn kawabmu ⱪilip yǝwaldim; Ⱪalƣinini bir lǝnǝtlik nǝrsǝ ⱪilamtim? Mǝn bir parqǝ yaƣaqⱪa bax uramtim!» — degudǝk ⱨeq bilim yaki yorutulux yoⱪtur.
Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd, att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned för ett stycke trä?»
20 Uning yegini küllǝrdur! Uning kɵngli eziⱪturulƣan! U ɵz-ɵzini azdurdi! Xuning bilǝn u ɵzining jenini ⱪutⱪuzalmaydu, Yaki: «Mening ong ⱪolumda bir sahtiliⱪ bar ǝmǝsmu?» — deyǝlmǝydu.
Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ, icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min högra hand.»
21 Muxu ixlarni esingdǝ tut, i Yaⱪup, I Israil, qünki sǝn Mening ⱪulumdursǝn; Mǝn seni yasap xǝkillǝndürdüm; Sǝn Mening ⱪulumdursǝn, i Israil, Sǝn Mening esimdin ⱨeq qiⱪmaysǝn!
Tänk härpå, du Jakob, du Israel, ty du är min tjänare; jag har danat dig, ja, du är min tjänare. Israel, du varder icke förgäten av mig.
22 Itaǝtsizlikliringni bulutni ɵqürüwǝtkǝndǝk, Gunaⱨliringni tumanni ɵqürüwǝtkǝndǝk ɵqürüwǝttim; Mening yenimƣa ⱪaytip kǝl; Qünki Mǝn seni ⱨǝmjǝmǝtlik ⱪilip ⱨɵrlükkǝ setiwaldim.
Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en sky. Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.
23 I asmanlar, nahxa eytinglar, qünki Pǝrwǝrdigar xu ixni ⱪilƣan! I yǝrning tegiliri, xadlinip, yangranglar! I taƣlar, ormanlar wǝ ulardiki ⱨǝrbir dǝrǝhlǝr, Yangritip nahxilar eytinglar! Qünki Pǝrwǝrdigar Yaⱪupni ⱨǝmjǝmǝtlik ⱪilip ⱨɵrlükkǝ setiwaldi, U Israil arⱪiliⱪ güzǝllikini kɵrsitidu!».
Jublen, I himlar, ty HERREN utför sitt verk; höjen glädjerop, I jordens djup, bristen ut i jubel, I berg, du skog med alla dina träd; ty HERREN förlossar Jakob, han bevisar sig härlig i Israel.
24 «Sening Ⱨǝmjǝmǝt-Ⱪutⱪuzƣuqing bolƣan, seni baliyatⱪuda yasap xǝkillǝndürgǝn Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Mǝn bolsam ⱨǝmmini Yaratⱪuqi, Asmanlarni yalƣuz kǝrgǝnmǝn, Ɵz-ɵzümdinla yǝr-zeminni yayƣan Pǝrwǝrdigardurmǝn;
Så säger HERREN, din förlossare, han som danade dig redan i moderlivet: »Jag, HERREN, är den som för allt, den som ensam utspänner himmelen och utan någons hjälp breder ut jorden.
25 (U bolsa yalƣan [pǝyƣǝmbǝrlǝrning] bexarǝtlirini bikar ⱪilƣuqi, Palqilarni ⱪaymuⱪturƣuqi, Danalarni yolidin yandurƣuqi, Ularning bilimlirini nadanliⱪⱪa aylandurƣuqi;
Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet och gör spåmännen till dårar, den som låter de vise komma till korta och gör deras klokhet till dårskap,
26 Ɵz ⱪulining sɵzini ǝmǝlgǝ axurƣuqi, Rosul-ǝlqilirining nǝsiⱨǝtlirini muwǝppǝⱪiyǝtlik ⱪilƣuqi, Yerusalemƣa: «Sǝn aⱨalilik bolisǝn», Yǝⱨuda xǝⱨǝrlirigǝ: «Ⱪaytidin ⱪurulisilǝr; harabǝnglarni ǝsligǝ kǝltürimǝn» — degüqi;
men som låter sin tjänares ord bliva beståndande och fullbordar sina sändebuds rådslag. Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott» och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda; jag skall upprätta ruinerna där.»
27 Qongⱪur dengizƣa: «Ⱪuruⱪ bol, Dǝryaliringni ⱪurutimǝn» — degüqi;
Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut; dina strömmar vill jag låta uttorka.»
28 Ⱨǝm Ⱪorǝx toƣrisida: «U Mening ⱪoy padiqim, u Mening kɵnglümdikigǝ toluⱪ ǝmǝl ⱪilip, Yerusalemƣa: «Ⱪurulisǝn», Ⱨǝm ibadǝthaniƣa: «Sening ulung selinidu» dǝydu» — degüqidur): —
Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: 'Det skall bliva uppbyggt' och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'» Se Jesurun i Ordförkl.
