Daniyal 6
1 Padixaⱨ Darius pütün padixaⱨliⱪni idarǝ ⱪilix üqün bir yüz yigirmǝ wǝzirni ⱨǝrⱪaysi yurtlarni baxⱪuruxⱪa tǝyinlǝxni muwapiⱪ kɵrdi.
Och Darios syntes godt vara, att han skulle sätta öfver hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar.
2 Buningdin baxⱪa u bu wǝzirlǝrni nazarǝt ⱪilip, bu wǝzirlǝrning ⱨesabini elix, xundaⱪla padixaⱨning ⱨoⱪuⱪ-mǝnpǝǝti ziyanƣa uqrimisun dǝp Daniyal wǝ baxⱪa ikki kixini nazarǝtqilikkǝ tǝyinlidi.
Öfver dessa satte han tre Förstar; den ene var Daniel, hvilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, att Konungen dess mindre bekymmer hafva skulle.
3 Daniyalda alaⱨidǝ bir roⱨiy hususiyǝt bar bolƣaqⱪa, u baxⱪa nazarǝtqilǝrdin wǝ wǝzirlǝrdin iⱪtidarliⱪ qiⱪti. Xunga padixaⱨ uni pütkül padixaⱨliⱪni idarǝ ⱪilixⱪa tǝyinlimǝkqi boldi.
Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar vidt öfver; ty en hög ande var i honom; derföre tänkte Konungen att sätta honom öfver hela riket.
4 Xuning bilǝn baxⱪa nazarǝtqi wǝ wǝzirlǝr uning padixaⱨliⱪtiki mǝmuriy ixliridin sǝwǝnlik izdidi. Lekin ular ǝrz ⱪilƣudǝk ⱨeqⱪandaⱪ baⱨanǝ-sǝwǝb yaki sǝwǝnlik tapalmidi. Qünki Daniyal diyanǝtlik wǝ ixǝnqlik bolup, uningdin ⱪilqǝ kǝmqilik yaki sǝwǝnlik qiⱪiralmiƣanidi.
Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar derefter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket vore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han var trogen, så att man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.
5 Xunga xu adǝmlǝr ɵzara: — Daniyalning Hudasining ⱪanuniƣa munasiwǝtlik ixliridin baxⱪa, uningdin ǝyibligüdǝk ⱨeqⱪandaⱪ baⱨanǝ tapalmaymiz, — deyixti.
Då sade männerne: Vi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst.
6 Xunga ular ɵzara til biriktürup padixaⱨning aldiƣa kirip: — Padixaⱨ Darius aliyliri mǝnggü yaxiƣayla!
Då kommo de Förstar och landshöfdingar tillhopa inför Konungen, och sade till honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefva.
7 Aliylirining padixaⱨliⱪliridiki barliⱪ nazarǝtqi, waliy, wǝzir, mǝsliⱨǝtqi, ⱨakim wǝ ǝmǝldarlar birliktǝ mǝsliⱨǝtlǝxtuⱪ; ⱨǝrⱪandaⱪ kixi ottuz kün iqidǝ ⱨǝrⱪandaⱪ ilaⱨⱪa ⱨǝrⱪandaⱪ dua-tilawǝt ⱪilixⱪa wǝ yaki ⱨǝrⱪandaⱪ kixidin bir nǝrsǝ tilǝxkǝ ruhsǝt bolmisun, i aliyliri, pǝⱪǝt silidinla tilixi ruhsǝt bolsun degǝn xaⱨanǝ yarliⱪning qüxürülüxini layiⱪ kɵrduⱪ. Bu pǝrman ⱪǝt’iy bolsun, kimki bu pǝrmanƣa hilapliⱪ ⱪilsa, u xirlar ɵngkürigǝ taxlansun!
De Förstar i rikena, herrarna, landshöfdingarna, Rådet och ämbetsmännerna, hafva alle betänkt, att man skall låta utgå en Konungslig befallning, och ett strängt påbud, att ho som helst i tretio dagar någon ting vill bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig, Konung allena, han skall varda kastad för lejon uti gropena.
8 Əmdi, i aliyliri bu pǝrmanni bekitip qüxürgǝyla, uning ɵzgǝrtilmǝsliki üqün yarliⱪnamigǝ imza ⱪoyƣayla; qünki Media wǝ Pars ⱪanuni boyiqǝ, pǝrman qiⱪirilixi bilǝnla ɵzgǝrtixkǝ bolmaydu, — dedi.
Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifva dig; på det att det icke skall omvändt varda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfverträda djerfves.
9 Xuning bilǝn Darius pǝrmanni bekitip yarliⱪnamiƣa ⱪol ⱪoydi.
Alltså underskref sig Konungen Darios.
10 Daniyal bu yarliⱪnamigǝ imza ⱪoyulƣanliⱪini anglap, ɵyigǝ ⱪaytti. Uning ɵyining ɵgzisidǝ bir balihana bolup, derizisi Yerusalemƣa ⱪaraydiƣan bolup, oquⱪ turatti. U aditi boyiqǝ derizining aldida tizlinip olturup, ⱨǝr küni üq ⱪetim Hudaƣa dua-tilawǝt ⱪilip xükür eytatti.
Som nu Daniel förnam, att sådant bud underskrifvet var, gick han upp i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öppna fenster emot Jerusalem; der föll han tre resor om dagen på sin knä, bad, lofvade och tackade sin Gud, såsom han tillförene plägade göra.
11 Lekin ⱨeliⱪi adǝmlǝr billǝ kelip Daniyalning Hudaƣa dua wǝ tilawǝt ⱪiliwatⱪinini kɵrdi.
Då kommo desse männerna hopetals, och funno Daniel bedjandes och åkallandes inför sin Gud.
12 Andin ular birliktǝ padixaⱨning aldiƣa berip pǝrman toƣrisida gǝp eqip: — I aliyliri, ɵzliri: Ottuz kün iqidǝ ɵzliridin baxⱪa ⱨǝrⱪandaⱪ ilaⱨdin yaki ⱨǝrⱪandaⱪ insandin birǝr nemini tiligǝn ⱨǝrⱪandaⱪ kixi xirlar ɵngkürigǝ taxlansun, degǝn bir pǝrmanƣa imza ⱪoyƣan ǝmǝsmu? — dǝp soridi. Padixaⱨ: — Dǝrwǝⱪǝ xundaⱪ ⱪildim, Media wǝ Pars ⱪanuni boyiqǝ pǝrmanni ɵzgǝrtkili bolmaydu, — dedi.
Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga budet: Herre Konung, hafver du icke underskrifvit ett bud, att ho som helst i tretio dagar något både af någon gud, eller af någon mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för lejon i gropena? Konungen svarade, och sade: Det är sant, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfverträda.
13 Andin ular padixaⱨⱪa jawabǝn: — Yǝⱨudadin ǝsir elip kelingǝn kixilǝrdin ⱨeliⱪi Daniyal, i aliyliri, silini wǝ sili imza ⱪoyƣan pǝrmanni kɵzgǝ ilmaydu, bǝlki ⱨǝr kündǝ üq ⱪetim ɵz dua-tilawitini ⱪiliwatidu, — deyixti.
De svarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar, aktar hvarken dig, o Konung, eller ditt bud, som du underskrifvit hafver; ty han beder tre resor om dagen.
14 Buni angliƣan padixaⱨ ɵz-ɵzigǝ kayip, kɵngül ⱪoyup Daniyalni ⱪutⱪuxuxⱪa amal tapmaⱪqi bolup, u kün patⱪuqǝ ⱨǝrhil ⱪutⱪuzux amali üstidǝ izdinip yürdi.
Då Konungen detta hörde, vardt han fast bedröfvad, och vinnlade sig storliga, att han måtte fria Daniel; och arbetade derom intill solen nedergick, att han måtte hjelpa honom.
15 Lekin ahirda u kixilǝr yǝnǝ ɵzara til biriktürüp padixaⱨning aldiƣa jǝm bolup uningƣa: — I aliyliri, ɵzlirigǝ mǝlumki, Medialar wǝ Parslarning ⱪanuni dǝl xuki, padixaⱨning bekitkǝn ⱨǝrⱪandaⱪ ⱪarari yaki pǝrmanini ɵzgǝrtixkǝ bolmaydu, — deyixti.
Men männerne kommo samman till Konungen, och sade till honom: Du vetst, herre Konung, att de Meders och Persers rätt är, att all bud och befallningar, som Konungen beslutit hafver, skola oförvandlade blifva.
16 Xuning bilǝn padixaⱨning ǝmr ⱪilixi bilǝn Daniyal tutup kelinip, xirlar ɵngkürigǝ taxlandi. Padixaⱨ Daniyalƣa: — Sǝn üzüldürmǝy ibadǝt ⱪilidiƣan Hudaying seni ⱪutⱪuziwalidu! — dedi.
Då befallde Konungen, att man skulle hafva Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade till Daniel: Din Gud, den du utan återvändo tjenar, han hjelpe dig.
17 Bir tax elinip, ɵngkürning aƣzi uning bilǝn etildi; Daniyalning ixliriƣa ⱨeqkim arilaxmisun dǝp uni padixaⱨ ɵz mɵⱨüri wǝ uning ǝmir-ǝmǝldarlirining mɵⱨürliri bilǝn mɵⱨürlidi.
Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina väldigas ring, på det att ingen skulle eljest något bruka på Daniel.
18 Andin padixaⱨ ordiƣa ⱪaytip kelip keqini roza tutup ɵtküzdi; ɵzining toⱪal-kenizǝkliridin ⱨeqⱪaysisini ɵz yeniƣa kǝltürmidi, u keqiqǝ uhliyalmidi.
Och Konungen gick sin väg på sina borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofva.
19 Tang etixi bilǝnla padixaⱨ ornidin turup, aldirap xirlar ɵngkürigǝ bardi.
Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen upp, och gick med hast till gropena, der lejonen uti voro.
20 Padixaⱨ ɵngkürgǝ yeⱪinlixip azablanƣan ⱨalda Daniyalni qaⱪirip: — Əy Daniyal, Mǝnggü Ⱨayat Hudaning ⱪuli, sǝn üzülmǝs ibadǝt ⱪilidiƣan Hudaying seni xirlardin ⱪutⱪuziwalmidimu? — dǝp towlidi.
Och som han kom till gropena, ropade han till Daniel med sorgeliga röst; och Konungen sade till Daniel: Daniel, du lefvandes Guds tjenare, hafver ock din Gud, den du utan återvändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?
21 Daniyal jawabǝn: — I aliyliri, mǝnggü yaxiƣayla!
Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge lefva!
22 Hudayimning pǝrixtisini ǝwǝtip xirlarning aƣzini yumduruxi bilǝn ular manga ⱨeq ziyan-zǝhmǝt yǝtküzǝlmidi; qünki U mǝndin ⱨeqⱪandaⱪ ǝyib kɵrmidi. Aliylirining aldidimu mǝn ⱨeqⱪandaⱪ ziyan yǝtküzgüdǝk ix ⱪilmidim, — dedi.
Min Gud hafver sändt sin Ängel, hvilken lejonens mun tillhållit hafver, att de hafva ingen skada gjort mig; ty för honom är jag oskyldig funnen: Så hafver jag ej heller något gjort emot dig, Herre Konung.
23 Buni anglap padixaⱨ intayin huxal bolup, adǝmlirini Daniyalni ɵngkürdin elip qiⱪixni buyrudi. Xuning bilǝn ular Daniyalni ɵngkürdin elip qiⱪti. Uningdin ⱪilqǝ zedǝ-zǝhmǝt tapalmidi; qünki u Hudasiƣa tayanƣanidi.
Då vardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene; och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada gjord vara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud.
24 Andin padixaⱨ buyruⱪ qüxürdi, [nǝwkǝrliri] Daniyalning üstidin xikayǝt ⱪilƣanlarning ⱨǝmmisini tutup, ularni bala-qaⱪiliri wǝ hotunliri bilǝn ⱪoxup xirlar ɵngkürigǝ taxliwǝtti. Ular ɵngkür tegigǝ qüxüp bolmayla xirlar etilip kelip, ularning ustihanlirinimu qaynap ⱪiyma-qiyma ⱪiliwǝtti.
Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem inför lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned till bottnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.
25 Xu ixtin keyin Darius padixaⱨ yǝr yüzidǝ turuwatⱪan ⱨǝrⱪaysi ǝl-yurt, ⱨǝmmǝ taipilǝr, ⱨǝr tilda sɵzlixidiƣan ⱪowmlarning ⱨǝmmisigǝ mundaⱪ pütük qüxürdi: — «Ⱨǝmminglarƣa amanliⱪ exip-texip turƣay!
Sedan lät Konungen Darios skrifva till all land, och folk, och tungomål: Gud gifve eder mycken frid!
26 Mǝn uxbu yarliⱪni qüxürimǝnki, padixaⱨliⱪimdiki ⱨǝrbir yurttiki puⱪralar Daniyalning Hudasi aldida titrǝp ⱪorⱪsun! — Qünki U Mǝnggü Ⱨayat Hudadur, Mǝnggü mustǝⱨkǝm ɵzgǝrmǝstur, Uning padixaⱨliⱪi ⱨalak ⱪilinmas, Uning ⱨakimiyiti ǝbǝdil’ǝbǝdgiqǝ bolidu.
Detta är min befallning, att uti allt mins rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefvande Gud, som blifver evinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans herradöme hafver ingen ända.
27 U bala-ⱪazadin ⱪoƣdaydu wǝ ⱪutⱪuzidu, U asmanlardimu, yǝr yüzidimu alamǝt-karamǝtlǝrni yaritidu, U Daniyalni xirlarning qanggilidin ⱪutⱪuzdi».
Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tecken och under, både i himmelen och på jordene; han hafver frälst Daniel ifrå lejonen.
28 Daniyalning bolsa xu ixlardin keyin Darius ⱨɵküm sürgǝn mǝzgildǝ, xundaⱪla Pars padixaⱨi Ⱪurǝx ⱨɵküm sürgǝn waⱪitlarda ixliri rawan yürüxti.
Och Daniel var väldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens, rike.
