Korintliⱪlarƣa 2 5
1 Qünki bu zeminƣa tǝwǝ ɵyimiz, yǝni bu qedirimiz yoⱪitilsimu, Huda tǝripidin bolƣan, insan ⱪoli bilǝn yasalmiƣan bir ɵy, yǝni asmanlarda ǝbǝdiy bir makanimiz bardur dǝp bilimiz. (aiōnios g166)
Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen. (aiōnios g166)
2 Əmdi bu [kona ɵyimizdǝ] turƣinimizda asmandiki ɵyimizni kiyiwelixⱪa zor intizar bilǝn aⱨ urmaⱪtimiz
Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår himmelska hydda;
3 (bǝrⱨǝⱪ, [asmandiki ɵyimizni] kiyiwalsaⱪ yalingaq ⱪalmaymiz).
ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma att befinnas nakna.
4 Qünki muxu qedirda turƣinimizda, eƣirqiliⱪta aⱨ urmaⱪtimiz; bu bizning yalingaqlinixni haliƣinimiz ǝmǝs, bǝlki kiyindürülüxni, yǝni bizdǝ ɵlidiƣan nemǝ bolsa, uning ⱨayat tǝripidin yutuluxini halaymiz.
Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet.
5 Əmdi bizni dǝl muxu ixⱪa tǝyyarliƣuqi bolsa Hudadur; U bizgǝ «kapalǝt» bolƣan Ɵz Roⱨinimu ata ⱪildi.
Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till en underpant har givit oss Anden.
6 Xuning bilǝn biz ⱨǝmixǝ yurǝklik bolimiz; ⱨǝmdǝ tenimizdǝ makan tutⱪinimizda Rǝbdin neri bolƣan musapir bolimiz dǝp bilimiz
Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
7 (qünki biz kɵrüx sezimi bilǝn ǝmǝs, etiⱪad bilǝn mangimiz);
ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
8 biz yurǝklik bolup, xuningdǝk tǝndin neri bolup Rǝb bilǝn billǝ bir makanda boluxⱪa tehimu hursǝnmiz.
Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren.
9 Xuning bilǝn, mǝyli tǝndǝ bolayli, tǝndin neri bolayli, uni hursǝn ⱪilixni istǝk-nixan ⱪilip intilimiz.
Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig vi äro hemma eller borta.
10 Qünki tǝndǝ ⱪilƣan ǝmǝllirimizni, yahxiliⱪ bolsun, yamanliⱪ bolsun, ⱨǝrbirimizgǝ ⱪayturuluxi üqün Mǝsiⱨning soraⱪ tǝhti aldida ⱨazir boluximiz lazim bolidu.
Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.
11 Xuning bilǝn Rǝbning dǝⱨxitini bilgǝnlikimiz üqün, insanlarni ixǝndürüxkǝ tiriximiz; lekin biz Hudaƣa oquⱪ-axkarimiz, xuningdǝk silǝrning wijdaninglardimu axkarǝ tonulsaⱪ dǝp ümid ⱪilimǝn.
Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att "vinna människor", men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro; och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.
12 Biz ⱨazir ɵzimizni ⱪaytidin silǝrgǝ tǝwsiyǝ ⱪilƣinimiz yoⱪ, bǝlki pǝⱪǝt silǝrdǝ ⱪǝlbdiki ixlardin ǝmǝs, taxⱪi ⱪiyapǝttin pǝhirlinidiƣanlarƣa bǝrgüdǝk jawab bolsun dǝp, silǝrgǝ bizlǝrdin pǝhirlinix imkaniyitini yaritip beriwatimiz.
Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting och icke av vad som är i hjärtat.
13 Qünki iq-iqimizgǝ siƣmay ⱪalƣan bolsaⱪmu Huda aldida xundaⱪ bolduⱪ, salmaⱪ bolsaⱪmu silǝr üqün xundaⱪ bolimiz.
Ty om vi hava varit "från våra sinnen", så har det varit i Guds tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till godo.
14 Qünki Mǝsiⱨning muⱨǝbbiti bizni [xundaⱪ ⱪilixⱪa] ündǝydu; qünki biz birsi ⱨǝmmǝylǝn üqün ɵldi, xunga ⱨǝmmǝylǝnnimu ɵldi, dǝp ⱨesablaymiz.
Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött för alla, alltså hava de alla dött.
15 Wǝ U ⱨǝmmǝylǝnni dǝp ɵldi, buningdin mǝⱪsǝt, ⱨayat bolƣanlar ɵzliri üqün ǝmǝs, bǝlki ularni dǝp ɵlüp tirilgüqi üqün yaxixi üqündur.
Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem.
16 Xuning bilǝn biz buningdin keyin ⱨeqkimni insanlarqǝ tonumaymiz; ⱨǝtta biz Mǝsiⱨni insanlarqǝ tonuƣan bolsaⱪ, buningdin keyin uni yǝnǝ xundaⱪ tonumaymiz.
Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
17 Xunga ǝmdi birsi Mǝsiⱨdǝ bolsa, u yengi bir yaritilƣuqidur! Kona ixlar ɵtüp, mana, ⱨǝmmǝ ix yengi boldi!
Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
18 Wǝ barliⱪ ixlar Hudadindur; U bizni Mǝsiⱨ arⱪiliⱪ Ɵzigǝ inaⱪlaxturdi, xundaⱪla bizgǝ inaⱪlaxturux hizmitini tapxurdi: —
Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
19 demǝk, Huda Mǝsiⱨdǝ adǝmlǝrning itaǝtsizliklirini ularning ǝyibi bilǝn ⱨesablaxmay, alǝmni Ɵzigǝ inaⱪlaxturdi; xuningdǝk bizgǝ inaⱪlaxturux hǝwirini amanǝt ⱪilip tapxurdi.
Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.
20 Xunga huddi Huda biz arⱪiliⱪ [adǝmlǝrdin inaⱪliⱪⱪa kelixni] ɵtünginidǝk, biz Mǝsiⱨkǝ wakalitǝn ǝlqilǝrdurmiz; Mǝsiⱨning ornida «Hudaƣa inaⱪlaxturulƣaysilǝr!» dǝp ɵtünimiz.
Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.
21 Gunaⱨⱪa ⱨeq tonux bolmiƣan kixini Huda bizni dǝp gunaⱨning ɵzi ⱪildi; mǝⱪsiti xuki, bizning Uningda Hudaning ⱨǝⱪⱪaniyliⱪi boluximiz üqündur.
Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.
