Tesalonikaliⱪlarƣa 1 2
1 Qünki, i ⱪerindaxlar, bizning aranglarƣa kirginimiz toƣruluⱪ bilisilǝrki, u bikarƣa kǝtmidi.
Käre bröder, I veten sjelfve vår ingång till eder, att han var icke fåfäng;
2 Silǝrgǝ yǝnǝ xumu mǝlumki, gǝrqǝ ilgiri Filippi xǝⱨiridǝ ⱪiyin-ⱪistaⱪ wǝ harliⱪⱪa uqriƣan bolsaⱪmu, zor ⱪattiⱪ ⱪarxiliⱪⱪa ⱪarimay Hudaning hux hǝwirini silǝrgǝ yǝtküzüxkǝ Hudayimizning mǝdǝt berixi bilǝn yürǝklik bolduⱪ.
Utan, såsom vi tillförene hade lidit, och försmädde varit uti Philippis, som I veten, vorom vi ändå vid god tröst i vårom Gud, till att tala när eder Guds Evangelium, med mycken kämpning.
3 Qünki bizning ɵtünüx-jekilǝxlirimizdǝ ⱨeqⱪandaⱪ aldamqiliⱪ, napak niyǝt yaki ⱨiyligǝrlik yoⱪtur.
Ty vår förmaning var icke till villfarelse, icke heller till orenlighet, icke heller med list;
4 Əksiqǝ, biz Huda tǝripidin hux hǝwǝrning amanǝt ⱪilinixⱪa layiⱪ kɵrülgǝn adǝmlǝr süpitidǝ biz xuningƣa munasip ⱨalda adǝmlǝrni ǝmǝs, bǝlki ⱪǝlbimizni siniƣuqi Hudani hursǝn ⱪilix üqün [hux hǝwǝrni] jakarlaymiz.
Utan, såsom vi af Gudi bepröfvade vorom, att oss Evangelium betrodt är till att predika, så talom vi; icke såsom vi ville täckas menniskom, utan Gudi, den der pröfvar vår hjerta.
5 Qünki silǝr bilgǝndǝk biz ⱨeqⱪaysi waⱪitta aranglarƣa huxamǝtqilik bilǝn wǝ yaki tamahorluⱪⱪa niⱪab taⱪap kǝlmiduⱪ — (bu ixta Huda bizgǝ guwaⱨqidur) —
Ty vi hafve icke umgått med smekligom ordom, såsom I veten, icke heller med tillfälle till girighet; Gud är dess vittne;
6 gǝrqǝ biz Mǝsiⱨning rosullirining süpitidǝ tǝlǝp yükliyǝlǝydiƣan bolsaⱪmu, mǝyli silǝr bolunglar yaki baxⱪilar bolsun, ⱨeqbir insandin birǝr izzǝt-xɵⱨrǝt izdigǝn ǝmǝs iduⱪ.
Hafvom icke heller sökt pris af menniskom, hvarken af eder, eller androm;
7 Əksiqǝ biz aranglarda huddi bala imitidiƣan ana ɵz bowaⱪlirini kɵyünüp asriƣandǝk silǝrgǝ mulayim muamilidǝ bolduⱪ.
Ändock vi väl hadom haft magt att förtunga eder, såsom Christi Apostlar; men vi vorom milde när eder, lika som en amma fostrar sin barn.
8 Xu qaƣda, silǝrgǝ xundaⱪ tǝlpüngǝniduⱪ, silǝrgǝ pǝⱪǝt Hudaning hux hǝwǝrini tapxuruxnila ǝmǝs, ⱨǝtta ɵz jenimizni tapxuruxⱪimu razimiz; qünki silǝr bizgǝ intayin ⱪǝdirlik idinglar.
Så hafvom vi hjertans lust haft till eder, att dela med eder icke allenast Guds Evangelium, utan ock vårt eget lif; ty I ären oss käre vordne.
9 Qünki, i ⱪerindaxlar, bizning ⱪandaⱪ japaliⱪ ǝmgǝk ⱪilƣinimiz esinglarda bardur; ⱨeqⱪaysinglarƣa eƣirimizni salmasliⱪ üqün keqǝ-kündüzlǝp meⱨnǝt ⱪilduⱪ, Hudaning hux hǝwirini silǝrgǝ yǝtküzduⱪ.
I minnens väl, käre bröder, vårt arbete och vår mödo; ty dag och natt arbetade vi, på det vi ingen af eder skulle förtunga; och predikadom ibland eder Guds Evangelium.
10 Etiⱪadqilardin bolƣan silǝrning aranglardiki ǝmǝliyǝtlirimizning ⱪandaⱪ ihlasmǝn, ⱨǝⱪⱪaniy wǝ ǝyibsiz ikǝnlikigǝ ɵzünglar wǝ Hudaning Ɵzimu guwaⱨqidur.
Dess ären I vittne, och Gud, huru heliga, huru rättfärdeliga och ostraffeliga vi umgingom med eder, som trodden;
11 Wǝ yǝnǝ silǝr bilgininglardǝk, atining ɵz pǝrzǝntlirigǝ nǝsiⱨǝt bǝrginidǝk biz ⱨǝrbiringlarƣa xundaⱪ jekilǝp, riƣbǝt-tǝsǝlli berip, silǝrni ɵz padixaⱨliⱪiƣa wǝ xan-xǝripigǝ qaⱪiriwatⱪan Hudaƣa layiⱪ ⱨalda mengixⱪa dǝwǝt ⱪilduⱪ.
Såsom I veten, att vi, såsom en fader sin barn, hafve förmanat och tröstat hvar och en ibland eder;
Och betygat, att I värdeliga skullen vandra för Gudi, den eder kallat hafver till sitt rike och härlighet;
13 Hudaƣa yǝnǝ xu sǝwǝbtin tohtawsiz tǝxǝkkür eytimizki, silǝrning bizdin angliƣan Hudaning sɵz-kalamiƣa ⱪulaⱪ salƣininglarda, uni insanlardin kǝlgǝn sɵz süpitidǝ ǝmǝs, bǝlki uning ǝmǝliy süpitidǝ, yǝni Hudadin kǝlgǝn sɵz-kalam dǝp uni ⱪobul ⱪildinglar; u [sɵz-kalam] ⱨazir ixǝngüqi silǝrdǝ ixlimǝktǝ.
För hvilket vi ock utan återvändo tackom Gudi, att, då I anammaden af oss det predikade ordet om Gud, anammaden I det icke såsom menniskors ord, utan såsom det sannerliga är, som Guds ord, hvilken ock verkar i eder, som tron.
14 Qünki silǝr, i ⱪerindaxlar, Yǝⱨudiyǝ ɵlkisidiki Mǝsiⱨ Əysada bolƣan jamaǝtlǝrdin ülgǝ aldinglar; ular [xu yǝrdǝ] Yǝⱨudiylar tǝripidin ⱪandaⱪ harliⱪlarƣa uqriƣan bolsa, silǝrmu ɵz yurtdaxliringlar tǝripidin ohxax harliⱪlarƣa uqridinglar.
Ty I ären vordne, käre bröder, de Guds församlingars efterföljare, som uti Judeen äro, i Christo Jesu, att I detsamma lidit hafven af edra egna fränder, som de af Judomen;
15 Ular, yǝni xu Yǝⱨudiylar, ǝslidǝ Rǝb Əysani wǝ pǝyƣǝmbǝrlǝrni ɵltürgǝn wǝ biznimu ziyankǝxlik ⱪilip ⱪoƣliwǝtkǝnidi. Ular Hudani narazi ⱪilip, wǝ ⱨǝmmǝ insan bilǝn ⱪerixip,
Hvilke ock Herran Jesum dråpo, och sina egna Propheter; och hafva förföljt oss, och täckas icke Gudi, och allom menniskom äro de emot;
16 «yat ǝlliklǝr»ning nijatliⱪⱪa erixixi üqün ularƣa sɵzliximizgǝ tosⱪunluⱪ ⱪiliwatidu. Xuning bilǝn ular gunaⱨlirini üzlüksiz qekigǝ yǝtküzmǝktǝ; lekin ƣǝzǝp ularning bexiƣa toluⱪi bilǝn qüxürülüx aldida turidu.
Förbjuda oss undervisa Hedningomen, dermed de skola salige varda, på det de skola fullkomna sina synder alltid; ty vreden är kommen öfver dem intill ändan.
17 Lekin biz, i ⱪerindaxlar, amalsiz silǝrdin intayin ⱪisⱪa waⱪit judalaxⱪan bolsaⱪmu (tǝndǝ bolsimu, ⱪǝlbdǝ ǝmǝs), silǝr bilǝn yǝnǝ didar kɵrüxüxkǝ ⱪǝwǝtla intizarliⱪimizdin yeninglarƣa berixⱪa tehimu bǝk intilduⱪ!
Men vi, käre bröder, sedan vi till någon tid hade mist eder efter ansigtet, och icke efter hjertat, hafve vi dess mer hastat till att se edart ansigte, med stor begärelse.
18 Xuningdǝk yeninglarƣa barƣumiz bar idi — ǝmǝliyǝttǝ mǝnki Pawlus ⱪayta-ⱪayta tirixip baⱪtim; biraⱪ buningƣa Xǝytan tosⱪunluⱪ ⱪildi.
Derföre hadom vi velat komma till eder (jag Paulus), två resor; och Satanas hafver oss förhindrat.
19 Qünki bizning istǝk-arzuyimiz, xadliⱪimiz wǝ Rǝbbimiz Əysa ⱪaytip kǝlgǝndǝ pǝhirlinidiƣan tajimiz nemǝ bolidu? Bu dǝl silǝr ɵzünglar ǝmǝsmu?
Ty hvad är vårt hopp, eller fröjd, eller kronan till vår berömmelse? Ären ock icke I det, för vårom Herra Jesu Christo i hans tillkommelse?
20 Qünki silǝr bizning pǝhrimiz, bizning xadliⱪimiz!
I ären ju vår pris och fröjd.
