Zebur 66
1 Neghmichilerning béshigha tapshurulup, tarliq sazlar bilen oqulsun dep, küy-naxsha: — Pütkül jahan, xushalliq bilen Xudagha tentene qilinglar!
En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.
2 Uning namining ulughluqini naxsha qilip jakarlanglar, Uning medhiyilirini shereplik qilinglar!
Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.
3 Xudagha: «Séning qilghanliring neqeder qorqunchluqtur! Qudriting zor bolghach, Düshmenliring aldingda zeipliship teslim bolidu;
Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.
4 Barliq yer yüzidikiler Sanga sejde qilip, Séni küylep, naxsha éytishidu; Ular namingni küylep naxsha qilip éytidu» — denglar! (Sélah)
All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. (Sela)
5 Kélinglar, Xudaning qilghanlirini körünglar; Insan baliliri aldida qilghan karametliri qorqunchluqtur.
Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.
6 U déngizni quruqluqqa aylandurdi; [Ejdadlirimiz] deryadinmu piyade ötti; Biz u yerde uningdin xursen bolduq.
Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.
7 U qudriti bilen menggü höküm süridu; Uning közliri ellerni közitip turidu; Asiyliq qilghuchilar meghrurlanmisun! (Sélah)
Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. (Sela)
8 I qowmlar, Xudayimizgha teshekkür-medhiye éytinglar; Uninggha bolghan medhiye-hemdusanalarni yangritinglar!
Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;
9 U jénimizni hayatliq ichige tikken, Putlirimizni téyildurushlargha yol qoymaydu.
Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.
10 Chünki Sen, i Xuda, bizni siniding; Kümüshni otta tawlighandek bizni tawliding.
Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.
11 Sen bizni torgha chüshürdung; Bélimizge éghir yükni yükliding.
Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.
12 Xeqlerni béshimizgha mindürdüng; Biz ot we kelkünni bésip öttuq; Sen axir bizni kengrichilikke chiqarding.
Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.
13 Men köydürme qurbanliqlarni élip öyüngge kirey; Sanga qilghan qesemlirimge emel qilimen;
Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;
14 Berheq, béshimgha kün chüshkende lewlirim chiqarghan, Éghizim éytqan wedilirimni emelge ashurimen.
Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.
15 Men Sanga bordaq mallarni köydürme qurbanliq qilip sunimen, Qochqarlarning yéghini xush puritip köydürimen; Öküz we öchkilerni ekilip sunimen. (Sélah)
Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. (Sela)
16 Xudadin eymin’güchi hemminglar, kélinglar, qulaq sélinglar! Uning men üchün qilghan karametlirini bayan qilimen;
Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.
17 Aghzim échip uninggha peryad kötürdüm, Uning ulughluqini jakarlighan medhiyiler tilimda boldi.
Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.
18 Könglümde gunahni közlep yürgen bolsam, Reb [duayimni] anglimighan bolatti.
Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.
19 Biraq Xuda anglidi; U duayimgha qulaq saldi.
Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.
20 Xudagha teshekkür-medhiye yaghdurulsun! U méning duayimni yandurmidi, Hem mendin özgermes muhebbitini élip ketmidi!
Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.
