< Zebur 2 >

1 Eller némishqa chuqan salidu? Néme üchün xelqler bikardin-bikar suyiqest oylaydu?
¿POR qué se amotinan las gentes, y los pueblos piensan vanidad?
2 Dunyadiki padishahlar sepke tizilip, Emeldarlar qara niyet eyliship, Perwerdigar we Uning Mesihi bilen qarshiliship: —
Estarán los reyes de la tierra, y príncipes consultarán unidos contra Jehová, y contra su ungido, [diciendo]:
3 «Ularning cheklimilirini chörüwéteyli, Ularning asaretlirini buzup tashlayli!» — déyishidu.
Rompamos sus coyundas, y echemos de nosotros sus cuerdas.
4 Asmanda olturghuchi külidu, Reb ularni mazaq qilidu;
El que mora en los cielos se reirá; el Señor se burlará de ellos.
5 Hem achchiqida ulargha sözlep, Qehri bilen ularni wehimige sélip: —
Entonces hablará á ellos en su furor, y turbarálos con su ira.
6 «Özüm bolsam Zionda, yeni muqeddes téghimda, Özüm mesih qilghan padishahni tiklidim».
Yo empero he puesto mi rey sobre Sión, monte de mi santidad.
7 «Men [ershtiki] permanni jakarlaymenki, Perwerdigar manga: — «Sen Méning oghlum; Özüm séni bügünki künde tughuldurdum;
Yo publicaré el decreto: Jehová me ha dicho: Mi hijo eres tú; yo te engendré hoy.
8 Mendin sora, Men sanga miras bolushqa ellerni, Teelluqung bolushqa yer yüzini chet-chetlirigiche bérimen;
Pídeme, y te daré por heredad las gentes, y por posesión tuya los términos de la tierra.
9 Sen tömür tayaq bilen ularni bitchit qiliwétisen; Sapal chinini kukum-talqan qilghandek, sen ularni pare-pare qiliwétisen» — dédi».
Quebrantarlos has con vara de hierro: como vaso de alfarero los desmenuzarás.
10 Emdi, hey padishahlar, eqildar bolunglar! Jahandiki soraqchilar sawaq élinglar;
Y ahora, reyes, entended: admitid corrección, jueces de la tierra.
11 Perwerdigardin qorqush bilen uning xizmitide bolunglar; Titrek ichide xushallininglar!
Servid á Jehová con temor, y alegraos con temblor.
12 Oghulning ghezipining qozghalmasliqi üchün, Uni söyünglar; Chünki uning ghezipi sella qaynisa, Yolunglardila halak bolisiler; Uninggha tayan’ghanlar neqeder bextliktur!
Besad al Hijo, porque no se enoje, y perezcáis en el camino, cuando se encendiere un poco su furor. Bienaventurados todos los que en él confían.

< Zebur 2 >