Zebur 137

1 Babildiki derya-ériqlar boyida biz olturduq; Zionni esliginimizde, berheq yigha kötürduq;

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Chiltarimizni arisidiki sögetlerge ésip qoyduq.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Chünki bizni sürgün qilghanlar bizdin naxsha telep qildi; Bizni zarlatquchilar bizdin tamasha telep qilip: — «Hey, Zion naxshiliridin birni bizge éytqina» — déyishti.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Yaqa yurtta turup Perwerdigarning naxshisini qandaqmu éytayli?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Ey Yérusalém, men séni untusam, Ong qolum [maharitini] untusun!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Séni eslimisem, — Yérusalémni eng chong xursenlikimdin ewzel körmisem — Tilim tanglayimgha chapliship qalsun!

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 I Perwerdigar, Édom baliliridin hésab alghanda, Yérusalémning béshigha chüshken künini yadinggha keltürgeysen; Chünki ular: «Uni yer bilen yeksan qilinglar, Ulighiche yer bilen yeksan qilinglar!» déyishti.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 I bulinish aldida turghan Babil qizi, Bizge qilghan qilmishliringni özüngge qayturghuchi bextliktur!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Bowaqliringni élip tashqa atquchi kishi bextliktur!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.