< Zebur 104 >

1 Perwerdigargha teshekkür-medhiye qaytur, i jénim! I Perwerdigar Xudayim, intayin ulughsen; Shanu-shewket we heywet bilen kiyin’gensen;
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 Libas bilen pürken’gendek yoruqluqqa pürken’gensen, Asmanlarni chédir perdisi kebi yayghansen.
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 U yuqiriqi rawaqlirining limlirini sulargha ornatqan, Bulutlarni jeng harwisi qilip, Shamal qanatliri üstide mangidu;
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 U perishtilirini shamallar, Xizmetkarlirini ot yalquni qilidu.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 Yerni U ulliri üstige ornatqan; U esla tewrinip ketmeydu.
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 Libas bilen oralghandek, uni chongqur déngizlar bilen orighansen, Sular taghlar choqqiliri üstide turdi.
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 Séning tenbihing bilen sular beder qachti, Güldürmamangning sadasidin ular tézdin yandi;
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 Taghlar örlep chiqti, Wadilar chüshüp ketti, [Sular] Sen békitken jaygha chüshüp ketti.
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 Ular téship, yerni yene qaplimisun dep, Sen ulargha cheklime qoyghansen.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 [Tengri] wadilarda bulaqlarni échip urghutidu, Suliri taghlar arisida aqidu.
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 Daladiki herbir janiwargha ussuluq béridu, Yawayi éshekler ussuzluqini qanduridu.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 Köktiki qushlar ularning boyida qonidu, Derex shaxliri arisida sayraydu.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 U yuqiridiki rawaqliridin taghlarni sughiridu; Yer Séning yasighanliringning méwiliridin qandurulidu!
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 U mallar üchün ot-chöplerni, Insanlar üchün köktatlarni östüridu, Shundaqla nanni yerdin chiqiridu;
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 Ademning könglini xush qilidighan sharabni, Insan yüzini parqiritidighan mayni chiqiridu; Insanning yürikige nan bilen quwwet béridu;
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 Perwerdigarning derexliri, Yeni Özi tikken Liwan kédir derexliri [su ichip] qanaetlinidu.
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 Ene ashular arisigha qushlar uwa yasaydu, Leylek bolsa, archa derexlirini makan qilidu.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 Égiz choqqilar tagh öchkilirining, Tik yarlar sughurlarning panahi bolidu.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 Pesillerni békitmek üchün U ayni yaratti, Quyash bolsa pétishini bilidu.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Sen qarangghuluq chüshürisen, tün bolidu; Ormandiki janiwarlarning hemmisi uningda shipir-shipir kézip yüridu.
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 Arslanlar olja izdep hörkireydu, Tengridin ozuq-tülük sorishidu;
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 Quyash chiqipla, ular chékinidu, Qaytip kirip uwilirida yatidu.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Insan bolsa öz ishigha chiqidu, Ta kechkiche méhnette bolidu.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 I Perwerdigar, yasighan herxil nersiliring neqeder köptur! Hemmisini hékmet bilen yaratqansen, Yer yüzi ijat-bayliqliring bilen toldi.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Ene büyük bipayan déngiz turidu! Uningda san-sanaqsiz ghuzh-ghuzh janiwarlar, Chong we kichik haywanlar bar.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Shu yerde kémiler qatnaydu, Uningda oynaqlisun dep sen yasighan léwiatanmu bar;
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 Waqtida ozuq-tülük bergin dep, Bularning hemmisi Sanga qaraydu.
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Ulargha berginingde, tériwalidu, Qolungni achqiningdila, ular nazunémetlerge toyidu.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Yüzüngni yoshursang, ular dekke-dükkige chüshidu, Rohlirini alsang, ular jan üzüp, Yene tupraqqa qaytidu.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Rohingni ewetkiningde, ular yaritilidu, Yer-yüzi yéngi [bir dewr bilen] almishidu.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 Perwerdigarning shan-shöhriti ebediydur, Perwerdigar Öz yaratqanliridin xursen bolidu.
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 U yerge baqqinida, yer titreydu, Taghlargha tegkinide, ular tütün chiqiridu.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 Hayatla bolidikenmen, Perwerdigargha naxsha éytimen; Wujudum bolsila Xudayimni küyleymen.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 U sürgen oy-xiyallirimdin söyünse! Perwerdigarda xushallinimen!
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Gunahkarlar yer yüzidin tügitilidu, Reziller yoq bolidu. I jénim, Perwerdigargha teshekkür-medhiye qaytur! Hemdusana!
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.

< Zebur 104 >