Yeremiyaning yigha-zarliri 3
1 (Alef) Men uning ghezep tayiqini yep jebir-zulum körgen ademdurmen.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Méni U heydiwetti, Nurgha emes, belki qarangghuluqqa mangdurdi;
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Berheq, U kün boyi qolini manga qayta-qayta hujum qildurdi;
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 (Bet) Etlirimni we térilirimni qaqshal qiliwetti, Söngeklirimni sunduruwetti.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 U manga muhasire qurdi, Öt süyi we japa bilen méni qapsiwaldi.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 U méni ölgili uzun bolghanlardek qapqarangghu jaylarda turushqa mejbur qildi.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 (Gimel) U méni chiqalmaydighan qilip chitlap qorshiwaldi; Zenjirimni éghir qildi.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Men warqirap nida qilsammu, U duayimni héch ishtimidi.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 U yollirimni jipsilashqan tash tam bilen tosuwaldi, Chighir yollirimni egri-toqay qiliwetti.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 (Dalet) U manga paylap yatqan éyiqtek, Pistirmida yatqan shirdektur.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Méni yollirimdin burap tétma-titma qildi; Méni tügeshtürdi.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 U oqyasini kérip, Méni oqining qarisi qildi.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 (Xé) Oqdénidiki oqlarni böreklirimge sanjitquzdi.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Men öz xelqimge reswa obyékti, Kün boyi ularning mesxire naxshisining nishani boldum.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 U manga zerdabni toyghuche yutquzup, Kekre süyini toyghuche ichküzdi.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 (Waw) U chishlirimni shéghil tashlar bilen chéqiwetti, Méni küllerde tügüldürdi;
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 Jénim tinch-xatirjemliktin yiraqlashturuldi; Arambexshning néme ikenlikini untup kettim.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 Men: «Dermanim qalmidi, Perwerdigardin ümidim qalmidi» — dédim.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 (Zain) Méning xar qilin’ghanlirimni, sergedan bolghanlirimni, Emen we öt süyini [yep-ichkinimni] ésingge keltürgeysen!
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Jénim bularni herdaim eslewatidu, Yerge kirip ketküdek bolmaqta.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Lékin shuni könglümge keltürüp esleymenki, Shuning bilen ümid qaytidin yanidu, —
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 (Xet) Mana, Perwerdigarning özgermes méhribanliqliri! Shunga biz tügeshmiduq; Chünki Uning rehimdilliqlirining ayighi yoqtur;
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Ular her seherde yéngilinidu; Séning heqiqet-sadiqliqing tolimu moldur!
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Öz-özümge: «Perwerdigar méning nésiwemdur; Shunga men Uninggha ümid baghlaymen» — deymen.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 (Tet) Perwerdigar Özini kütkenlerge, Özini izdigen jan igisige méhribandur;
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Perwerdigarning nijatini kütüsh, Uni süküt ichide kütüsh yaxshidur.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Ademning yash waqtida boyunturuqni kötürüshi yaxshidur.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 (Yod) U yégane bolup süküt qilip oltursun; Chünki Reb buni uninggha yüklidi.
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 Yüzini topa-tupraqqa tegküzsun, — Éhtimal, ümid bolup qalar?
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Mengzini urghuchigha tutup bersun; Til-ahanetlerni toyghuche ishitsun!
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 (Kaf) Chünki Reb ebedil-ebed insandin waz kechmeydu;
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Azar bergen bolsimu, Özgermes méhribanliqlirining molluqi bilen ichini aghritidu;
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Chünki U insan balilirini xar qilishni yaki azablashni xalighan emestur.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 (Lamed) Yer yüzidiki barliq esirlerni ayagh astida yanjishqa,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 Hemmidin Aliy Bolghuchining aldida ademni öz heqqidin mehrum qilishqa,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 Insan’gha öz dewasida uwal qilishqa, — Reb bularning hemmisige guwahchi emesmu?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 (Mem) Reb uni buyrumighan bolsa, Kim déginini emelge ashuralisun?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Külpetler bolsun, bext-saadet bolsun, hemmisi Hemmidin Aliy Bolghuchining aghzidin kelgen emesmu?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Emdi tirik bir insan néme dep aghrinidu, Adem balisi gunahlirining jazasidin néme dep waysaydu?
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 (Nun) Yollirimizni tekshürüp sinap bileyli, Perwerdigarning yénigha yene qaytayli;
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Qollirimizni könglimiz bilen bille ershtiki Tengrige kötüreyli!
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 Biz itaetsizlik qilip sendin yüz öriduq; Sen kechürüm qilmiding.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 (Sameq) Sen özüngni ghezep bilen qaplap, bizni qoghliding; Sen öltürdüng, héch rehim qilmiding.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Sen Özüngni bulut bilen qaplighansenki, Dua-tilawet uningdin héch ötelmes.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Sen bizni xelqler arisida dashqal we nijaset qilding.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 (Pé) Barliq düshmenlirimiz bizge qarap aghzini yoghan échip [mazaq qildi];
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Üstimizge chüshti alaqzadilik we ora-tuzaq, Weyranchiliq hem halaket.
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Xelqimning qizi nabut bolghini üchün, Közümdin yashlar östeng bolup aqmaqta.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 (Ayin) Közüm yashlarni üzülmey töküwatidu, Ular héch toxtiyalmaydu,
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 Taki Perwerdigar asmanlardin töwen’ge nezer sélip [halimizgha] qarighuche.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Méning közüm Rohimgha azab yetküzmekte, Shehirimning barliq qizlirining Hali tüpeylidin.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 (Tsade) Manga sewebsiz düshmen bolghanlar, Méni qushtek hedep owlap keldi.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Ular orida jénimni üzmekchi bolup, Üstümge tashni chöridi.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Sular béshimdin téship aqti; Men: «Üzüp tashlandim!» — dédim.
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 (Kof) Hangning tüwliridin namingni chaqirip nida qildim, i Perwerdigar;
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Sen awazimni angliding; Qutuldurushqa nidayimgha quliqingni yupuruwalmighin!
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Sanga nida qilghan künide manga yéqin kelding, «Qorqma» — déding.
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 (Resh) I reb, jénimning dewasini özüng soriding; Sen manga hemjemet bolup hayatimni qutquzdung.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 I Perwerdigar, manga bolghan uwalliqni kördüngsen; Men üchün höküm chiqarghaysen;
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Sen ularning manga qilghan barliq öchmenliklirini, Barliq qestlirini kördungsen.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 (Shiyn) I Perwerdigar, ularning ahanetlirini, Méni barliq qestligenlirini anglidingsen,
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 Manga qarshi turghanlarning shiwirlashlirini, Ularning kün boyi keynimdin kusur-kusur qilishqanlirini anglidingsen.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Olturghanlirida, turghanlirida ulargha qarighaysen! Men ularning [mesxire] naxshisi boldum.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 (Taw) Ularning qolliri qilghanliri boyiche, i Perwerdigar, béshigha jaza yandurghaysen;
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Ularning köngüllirini kaj qilghaysen! Bu séning ulargha chüshidighan leniting bolidu!
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Ghezep bilen ularni qoghlighaysen, Ularni Perwerdigarning asmanliri astidin yoqatqaysen!
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
