Yeshaya 51
1 «I heqqaniyliqqa intilgüchiler, Perwerdigarni izdigüchiler, Manga qulaq sélinglar: — Silerni yonup chiqarghan tashqa, Silerni kolap chiqarghan orekke nezer sélinglar;
Hörer mig, I som efter rättfärdighet faren, I som Herran söken; ser uppå klippona, dädan I afhuggne ären, och uppå brunnsgropena, dädan I utgrafne ären.
2 Atanglar Ibrahimgha, silerni tughup bergen Sarahqa nezer sélinglar; Chünki Men uni yalghuz chéghida chaqirdim, Uninggha bext ata qildim, Hem uni awundurdum.
Ser uppå Abraham, edar fader, och Sara, den eder födt hafver; ty jag kallade honom, då han ännu ensam var, och välsignade honom, och förmerade honom.
3 Chünki Perwerdigar Zion’gha teselli bermey qoymaydu; Uning barliq xarabe yerlirige choqum teselli béridu; U choqum uning janggallirini Éren baghchisidek, Uning chöl-bayawanlirini Perwerdigarning béghidek qilidu; Uningdin xushalliq hem shad-xuramliq, Rehmetler hem naxsha awazliri tépilidu.
Ty Herren hugsvalar Zion, han tröster all dess öde, och gör dess öde såsom lustgårdar, och dess hedmark såsom en Herrans örtegård; glädje och fröjd skall man finna derinne, tack och lofsång.
4 Méning xelqim, gépimni anglanglar, Öz élim, manga qulaq sélinglar; Chünki Mendin bir qanun-telim kélidu, We Men höküm-heqiqitimni el-yurtlar üchün bir nur qilip tikleymen.
Gifver akt uppå mig, mitt folk, och hörer mig, min allmoge; ty af mig skall utgå en lag, och min rätt vill jag sätta folkom till ljus.
5 Méning heqqaniyliqim silerge yéqin, Méning nijatim yolgha chiqti; Méning bileklirim el-yurtlargha höküm-heqiqetni élip kélidu; Arallar Méni kütüp umid baghlaydu, Ular Méning bilikimge tayinidu.
Ty min rättfärdighet är när; min salighet drager ut, och mina armar skola döma folken; öarna förbida mig, och vakta uppå min arm.
6 Béshinglarni kötürüp asmanlargha, Astinglarda turghan yer-zémin’ghimu qarap béqinglar; Chünki asmanlar is-tütektek ghayib bolidu, Yer-zémin bolsa bir tal kiyimdek konirap kétidu; Uningda turuwatqanlarmu oxshashla ölidu; Biraq nijatim bolsa ebedil’ebedgichidur, Méning heqqaniyliqim hergiz yanjilmaydu.
Lyfter edor ögon upp till himmelen, och skåder neder uppå jordena; ty himmelen skall förgås såsom en rök, och jorden föråldras såsom ett kläde, och de som bo deruppå skola dö bort, såsom detta; men min salighet blifver evinnerliga, och min rättfärdighet skall icke återvända.
7 I heqqaniyliqimni bilgenler, Könglige qanun-telimimni pükken xelq, Manga qulaq sélinglar; Insanlarning haqaretliridin qorqmanglar, Ulardiki kupurluq we ghaljirlashlardin patiparaq bolup ketmenglar;
Hörer mig, I som kännen rättfärdighetena, du folk i hvilkets hjerta min lag är; frukter eder intet, när menniskorna försmäda eder, och gifver eder icke, när de förhäda eder.
8 Chünki küye ularni kiyimni yewalghandek yewalidu, Qurt yung yewalghandek yewalidu; Biraq heqqaniyliqim ebedil’ebedgichidur, Méning nijatim dewrdin-dewrgichidur.
Ty mal skall uppäta dem såsom ett kläde, och matkar skola äta dem såsom ull; men min rättfärdighet blifver evinnerliga, och min salighet förutan ända.
9 Oyghan, oyghan, küchni özüngge kiyim qilip kiygeysen, i Perwerdigarning Biliki! Qedimki waqitlarda, Ötken zamanlardiki dewrlerde oyghan’ghiningdek oyghan! Rahabni qiyma-chiyma qilip chépiwetken, Ejdihani sanjip zeximlendürgen esli Sen emesmu?
Upp, upp, kläd dig i starkhet, du Herrans arm; upp, såsom i förtiden af ålder. Äst icke du den som de högmodiga slagit, och drakan sargat hafver?
10 Déngizni, dehshetlik hanglardiki sularni qurutiwétip, Déngizning tégilirini Sen hemjemetlik qilip qutquzghanlarning ötüsh yoli qilghan Özüng emesmu?
Äst icke du den som uttorkade hafvet, det djupa vattnet; den som gjorde hafsbottnen till en väg, så att de förlossade gingo derigenom?
11 Shunga Perwerdigar bedel tölep qutquzghanlar qaytip kélidu, Ular naxshilarni éytip Zion’gha yétip kélidu; Ularning bashlirigha menggülük shad-xuramliq qonidu; Ular xushalliq we shadliqqa érishidu; Qayghu-hesret hem uh-nadametler beder qachidu.
Alltså; skola Herrans förlossade vända om, och komma till Zion med fröjd, och evig glädje skall vara på deras hufvud; glädje och fröjd skall fatta dem, sorg och suckan skall ifrå dem fly.
12 Silerge teselli bergüchi Özüm, Özümdurmen; Ölüsh aldida turghan bir insandin, Téni ot-chöplerge aylinip kétidighan insan balisidin qorqup ketkining némisi?
Jag, Jag är edar tröstare. Ho äst du då, att du fruktar dig för menniskor, de dock dö, och för menniskobarn, hvilke såsom hö förtärde varda;
13 Asmanlarni kergen, Yer-zéminning ulini salghan Yasighuching Perwerdigarni untup yürisen, Shundaqla kün boyi halaket yürgüzmekchi bolghan zalimning qehridin toxtawsiz qorqup yürisen; Emdi zalimning qehri qéni?
Och förgäter Herran, den dig gjort hafver, den der himmelen utsträcker, och jordena grundar? Men du fruktar dig alltid hela dagen för plågarens grymhet, då han tager till att förderfva. Hvar blef plågarens grymhet,
14 Bash egken esir bolsa tézdin boshitilidu; U hanggha chüshmeydu, shuning bilen ölmeydu, Uning risqimu tügep qalmaydu.
Då han måste hasta sig och löpa omkring, att han skulle lös gifva, och de icke döde blefvo i förderfvelsen, ej heller någon brist på bröd hade?
15 Men bolsam déngizni qozghap, dolqunlarni hörkiretküchi Perwerdigar Xudayingdurmen; «Samawi qoshunlarning Serdari bolghan Perwerdigar» Méning namimdur;
Ty jag är Herren din Gud, den der hafvet rörer, så att dess böljor fräsa. Hans Namn heter Herren Zebaoth.
16 We asmanlarni tikleshke, Yer-zéminning ulini sélishqa, We Zion’gha: «Sen Méning xelqimdur» déyishke, Men sözümni aghzinggha quyghanmen, Sen [qulumni] qolumning sayisi bilen yapqanmen.
Jag sätter min ord uti din mun, och öfvertäcker dig under mina händers skugga, på det jag skall plantera himmelen och grunda jordena, och säga till Zion: Du äst mitt folk.
17 I Perwerdigarning qolidiki qehrlik qedehni ichiwetken Yérusalém, Oyghan, oyghan, ornungdin tur; Ademni wehimige salghuchi jam-qedehni sen ichting, biraqla kötüriwetting;
Vaka upp, vaka, upp, statt upp, Jerusalem, du som af Herrans hand hans grymhets kalk druckit hafver; dräggen af dvalakalken hafver du utdruckit, och uppslekt dropparna.
18 Uning tughup bergen barliq baliliri arisida uni yétekligüdek héchkim yoq, Uning béqip chong qilghan barliq baliliridin uning qolini tutup yöligüdek héchbirimu yoq.
Det var ingen af all de barn, som hon födt hade, som henne ledde; ingen af all de barn, de hon uppfödt hade, som henne vid handena tog.
19 Bu ikki ish béshinggha chüshti — (Kim sen üchün ich aghritip yighlar?!) — Bulangchiliq hem weyranchiliq, Acharchiliq hem qilich; Menmu sanga teselli béreleymenmikin?
Desse tu stycke äro dig påkomne; ho ömkade sig öfver dig? Förstöring, skade, hunger och svärd var der; ho skulle hugsvala dig?
20 Séning baliliring halsizlinip hoshidin ketti, Torgha chüshken jerendek herbir kochining doqmushida yatidu; Ular Perwerdigarning qehri bilen, Xudayingning tenbihi bilen tolduruldi;
Din barn voro försmäktade, de lågo på alla gator, såsom en besnärd skogsoxe; fulle med vrede af Herranom, och med straff af dinom Gud.
21 Shunga hazir buni anglap qoy, i xar bolghan, — Mest bolghan, biraq sharab bilen emes: —
Derföre hör detta, du elända, och druckna utan vin.
22 Öz xelqining dewasini yürgüzgüchi Rebbing Perwerdigar, Yeni séning Xudaying mundaq deydu: — «Mana, Men qolungdin ademni wehimige salidighan jam-qedehni, Yeni qehrimge tolghan qedehni éliwaldim; Sen ikkinchi uningdin héch ichmeysen;
Så säger den som råder öfver dig, Herren, och din Gud, den sitt folk hämnas: Si, jag tager den dvalakalken utu dine hand, samt med dräggene af mine vredes kalk, du skall icke mer dricka honom;
23 Men uni séni xarliwatqanlarning qoligha tutquzimen; Ular sanga: «Biz üstüngdin dessep ötimiz, égilip tur» dédi; Shuning bilen sen téningni yer bilen teng qilip, Üstüngdin ötküchiler üchün özüngni kochidiki yol qilding».
Utan jag skall få honom dina plågare i handena, de som till dina själ sade: Bocka dig, att vi måge gå öfver dig, och lägg din rygg på jordena, och som ena gato, att man må löpa deröfver.
