< Псалми 73 >
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 А я, — мало не послизну́лися но́ги мої, мало не посковзну́лися сто́пи мої,
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 бо лихим я зави́дував, бачивши спо́кій безбожних, —
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 бо не мають стражда́ння до смерти своєї, і здорове їхнє тіло,
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 на лю́дській роботі нема їх, і ра́зом із іншими лю́дьми не зазнаю́ть вони вда́рів.
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Тому́ то пиха їхню шию оздо́блює, зодяга́є їх ша́та наси́лля,
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 вилазять їм очі від жи́ру, бажа́ння їхнього серця збули́ся,
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 сміються й злосли́во говорять про у́тиск, говорять бундю́чно:
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 свої уста до неба підно́сять, — а їхній язик по землі походжа́є!
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 Тому́ то туди Його люди зверта́ються, і щедро беруть собі воду
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 та й кажуть: „Хіба́ Бог те знає, і чи має Всеви́шній відо́мість,
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 як он ті безбожні й безпечні на світі збільши́ли бага́тство своє?“
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 Направду, нада́рмо очи́стив я серце своє, і в неви́нності вимив ру́ки свої,
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 і ввесь день я побитий, і щора́нку пока́раний.
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 Коли б я сказав: „Буду так говори́ть, як вони“, то спроневі́рився б я поколі́нню синів Твоїх.
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 І розду́мував я, щоб пізна́ти оте, — та трудне́ воно в о́чах моїх,
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 аж прийшов я в Божу святиню, — і кінець їхній побачив:
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 направду, — Ти їх на слизько́му поставив, на спусто́шення кинув Ти їх!
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 Як вони в одній хвилі спусто́шені, згинули, пощеза́ли від стра́хів!
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 Немов сном по обу́дженні, Господи, о́бразом їхнім пого́рдиш, мов сном по обу́дженні!
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 Бо болить моє серце, і в нутрі́ моїм коле,
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 а я немов бидло й не знаю, — я перед Тобою худо́бою став!
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Та я за́вжди з Тобою, — Ти де́ржиш мене за правицю,
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Ти Своєю порадою во́диш мене, і пото́му до слави Ти ві́зьмеш мене!
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Хто є мені на небеса́х, окрім Тебе? А я при Тобі на землі не бажаю нічо́го!
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 Гине тіло моє й моє серце, та Бог — скеля серця мого й моя доля навіки,
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 бо погинуть ось ті, хто боку́є від Тебе, пони́щиш Ти кожного, хто відсту́пить від Тебе!
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 А я, — бли́зькість Бога для мене добро́, — на Владику, на Господа свою певність складаю, щоб звіща́ти про всі Твої чи́ни!
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.