< Псалми 104 >
1 Благослови, душе моя, Господа! Господи, Боже мій, Ти ве́льми великий, зодягну́вся Ти в ве́лич та в славу!
Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 Зодягає Він світло, як ша́ти, небеса́ простягає, немов би заві́су.
Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 Він ставить на во́дах пала́ти Свої, хма́ри кладе за Свої колесни́ці, ходить на кри́лах вітро́вих!
du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 Він чинить вітри́ за Своїх посланці́в, палю́чий огонь — за Своїх слуг.
Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Землю Ти вгрунтува́в на осно́вах її, щоб на вічні віки вона не захита́лась,
Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 безо́днею вкрив Ти її, немов шатою. Стала вода над гора́ми, —
Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 від погро́зи Твоєї вона втекла́, від гу́ркоту грому Твого побігла вона, —
Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 виходить на го́ри та схо́дить в доли́ни, на місце, що Ти встанови́в був для неї.
Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 Ти границю поклав, щоб її вона не перейшла́, щоб вона не верну́лася землю покрити.
En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Він джере́ла пускає в пото́ки, що пливуть між гора́ми,
Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 напува́ють вони всю пільну́ звірину́, ними дикі осли́ гасять спра́гу свою.
De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 Птаство небесне над ними живе, видає воно голос з-посе́ред галу́зок.
Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Він напоює горн з пала́ців Своїх, із плоду чи́нів Твоїх земля си́титься.
Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Траву для худоби виро́щує, та зелени́ну для праці люди́ні, щоб хліб добува́ти з землі,
Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
15 і вино, що серце люди́ні воно звеселя́є, щоб більш від оливи блищало обличчя, і хліб, що серце люди́ні зміцня́є.
och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
16 Насичуються Господні дере́ва, ті ке́дри лива́нські, що Ти насади́в,
HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
17 що там ку́бляться пта́хи, бузько́, — кипари́си мешка́ння його.
fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
18 Го́ри високі — для диких кози́ць, скелі — схо́вище ске́льним звіри́нам.
Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
19 і місяця Він учинив для озна́чення ча́су, сонце знає свій за́хід.
Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
20 Темноту́ Ти наво́диш — і ніч настає, в ній пору́шується вся звіри́на лісна́, —
Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
21 рича́ть левчуки́ за здоби́чею та шукають від Бога своєї пожи́ви.
de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
22 Сонце ж засвітить — вони повтікають, та й кладуться по но́рах своїх.
Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
23 Люди́на виходить на працю свою, й на роботу свою аж до ве́чора.
Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
24 Які то числе́нні діла Твої, Господи, — Ти мудро вчинив їх усіх, Твого тво́рива повна земля!
Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
25 Ось море велике й розло́го-широ́ке, — там повзю́че, й числа їм немає, звіри́на мала́ та велика!
Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
26 Ходять там кораблі, там той левіята́н, якого створив Ти, щоб ба́витися йому в мо́рі.
Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
27 Вони всі чекають Тебе, — щоб Ти ча́су свого поживу їм дав.
Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
28 Даєш їм — збирають вони, руку Свою розкрива́єш — добром насича́ються.
Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
29 Ховаєш обличчя Своє — то вони переля́кані, забираєш їм духа — вмирають вони, та й верта́ються до свого по́роху.
Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
30 Посилаєш Ти духа Свого — вони тво́ряться, і Ти відновля́єш обличчя землі.
Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
31 Нехай буде слава Господня навіки, хай діла́ми Своїми радіє Господь!
HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
32 Він погляне на землю — й вона затремти́ть, доторкне́ться до гір — і диму́юти вони!
han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
33 Я буду співати Господе́ві в своє́му житті, буду грати для Бога мого, аж поки живу́!
Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
34 Буде приємна Йому моя мова, — я Господом буду радіти!
Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
35 Неха́й згинуть грі́шні з землі, а безбожні — немає вже їх! Благослови, душе моя, Господа! Алілу́я!
Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!