< Йов 6 >

1 А Йов відповів та й сказав:
Job svarade, och sade:
2 „Коли б сму́ток мій вірно був зва́жений, а з ним ра́зом нещастя моє підняли́ на вазі,
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 то тепер воно тяжче було б від морсько́го піску, тому́ нерозва́жне слова́ мої кажуть!
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 Бо в мені Всемогу́тнього стрі́ли, і їхня отру́та п'є духа мого́, страхи Божі шику́ються в бій проти ме́не...
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Чи дикий осел над травою реве́? Хіба реве віл, коли ясла повні?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Чи без соли їдять несмачне́, чи є смак у білко́ві яйця́?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Чого́ не хотіла торкну́тись душа моя, все те стало мені за поживу в хворо́бі.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 О, коли б же збуло́ся проха́ння моє, а моє сподіва́ння дав Бог!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 О, коли б зволив Бог розчави́ти мене, простягну́в Свою руку — й мене полама́в, —
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 то була б ще потіха мені, і скака́в би я в немилосе́рдному бо́лі, бо я не зрікався слів Святого!
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 Яка сила моя, що наді́ю я матиму? І який мій кінець, щоб продо́вжити життя моє це?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Чи сила камі́нна — то сила моя? Чи тіло моє мідяне́?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Чи не поміч для мене в мені, чи спасі́ння від мене відсу́нене?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Для то́го, хто гине, товариш — то ласка, хоча б опусти́в того страх Всемогу́тнього.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Брати́ мої зраджують, мов той поті́к, мов річи́ще пото́ків, минають вони,
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 темні́ші від льо́ду вони, в них ховається сніг.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 Коли сонце їх гріє, вони висиха́ють, у теплі — гинуть з місця свого́.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Карава́ни дорогу свою відхиля́ють, ухо́дять в пустиню — й щезають.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Карава́ни з Теми́ поглядають, похо́ди з Шеви́ покладають наді́ї на них.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 І засоро́милися, що вони сподіва́лись; до нього прийшли — та й збенте́жились.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Так і ви тепер стали ніщо́, побачили страх — і злякались!
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Чи я говорив коли: „Дайте мені, а з має́тку свого дайте пі́дкуп за мене,
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 і врятуйте мене з руки ворога, і з рук гноби́телевих мене викупіть?“
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Навчіть ви мене — і я буду мовчати, а в чім я невми́сне згрішив — розтлума́чте мені.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Які гострі слова́ справедливі, та що то дово́дить дога́на від вас?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Чи ви ду́маєте докоря́ти слова́ми? Бо на вітер слова́ одчайду́шного,
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 і на сироту́ нападаєте ви, і копаєте яму для друга свого!
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Та звольте поглянути на мене тепер, а я не скажу́ перед вами неправди.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Верніться ж, хай кривди не бу́де, і верніться, — ще в тім моя правда!
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Хіба́ в мене на язиці є неправда? чи ж не маю смаку́, щоб розпізнати нещастя?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.

< Йов 6 >