< Йов 34 >

1 І говорив Елі́гу та й сказав:
Och Elihu svarade, och sade:
2 „Слухайте, мудрі, слова́ ці мої, ви ж, розважні, почуйте мене́!
Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;
3 Бо ухо слова випробо́вує, а піднебі́ння їжу кушту́є.
Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.
4 Виберім право собі, між собою пізнаймо, що́ добре.
Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.
5 Бо Йов говорив: „Я був справедливий, та відкинув Бог право моє.
Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.
6 Чи буду неправду казати за право своє? Без вини́ небезпечна стріла́ моя“.
Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.
7 Чи є такий муж, як цей Йов, що п'є глузува́ння, як воду,
Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,
8 і товаришу́є з злочинцями, і ходить з людьми́ беззако́нними?
Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?
9 Бо він каже: „Нема люди́ні ко́ристи, коли її Бог уподо́бає“.
Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.
10 Тож вислухайте, ви розумні, мене: Бог далекий від несправедливости, і Всемогутній від кривди!
Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;
11 Бо за чином люди́ни Він їй надолу́жить, і згідно з своє́ю дорогою зна́йде люди́на запла́ту!
Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.
12 Тож поправді, не чинить Бог несправедливого, і Всемогутній не скривлює пра́ва.
Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.
13 Хто землю довірив Йому, і хто на Нього вселе́нну поклав?
Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?
14 Коли б Він до Себе забрав Своє серце, Свій дух, і Свій по́дих до Себе забра́в, —
Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;
15 всяке тіло поги́нуло б вмить, а люди́на поверну́лася б на по́рох!
Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.
16 Коли маєш ти розум, послухай же це, почуй голос оцих моїх слів:
Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.
17 Хіба стри́мувати може нена́висник право? І хіба́ осудити ти зможеш Всеправедного?
Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?
18 Хіба можна сказати царе́ві: „Негідний“, а вельможним: „Безбожний“?
Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?
19 Таж Він не звертає уваги на зве́рхників, і не вирі́знює мо́жного перед убогим, бо всі вони — чин Його рук,
Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.
20 за хвилину вони помирають, опі́вночі. Доторкне́ться Він мо́жних — і гинуть вони, сильний усу́нений буде рукою не лю́дською.
Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.
21 Бо очі Його на дорогах люди́ни, і Він бачить всі кро́ки її, —
Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.
22 немає темно́ти, немає і те́мряви, де б злочинці схова́лись.
Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;
23 Бо люди́ні Він не призначає озна́чений час, щоб ходила до Бога на суд.
Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.
24 Він сильних ламає без до́сліду, і ставить на місце їх інших.
Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;
25 Бож знає Він їхні діла́, — обе́рне вночі — і поча́влені будуть!
Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.
26 Як несправедливих ура́зить Він їх, на видному місці,
Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;
27 за те, що вони відступи́ли від Нього, і не розуміли доріг Його всіх,
Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;
28 щоб зойк сірома́хи спрова́дити до Нього, бо Він чує блага́ння пригнічених.
Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.
29 Коли Він заспоко́їть, то хто винува́тити буде? Коли Він закриє лице, хто побачить Його? А це робиться і над наро́дом, і над люди́ною ра́зом,
Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?
30 щоб не панував чоловік нечести́вий із тих, що правлять за па́стку народові.
Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.
31 Бо Богові треба отак говорити: „Несу я заслужене, — злого робити не буду!
För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.
32 Чого я не бачу, навчи Ти мене; коли кривду зробив я, то більше не бу́ду чинити!“
Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.
33 Чи на думку твою надолу́жить Він це, бо відкинув ти те? Бо вибереш ти, а не я, а що знаєш, кажи!
Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.
34 Мені скажуть розумні та муж мудрий, який мене слухає:
Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.
35 „Йов говорить немудро, а слова́ його без розуміння.
Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.
36 О, коли б Йов дослі́джений був аж навіки за відповіді, як злі люди,
Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.
37 бо він додає до свойого гріха́ ще провину, — між нами він пле́ще в долоні та мно́жить на Бога промови свої“.
Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.

< Йов 34 >