< Йов 31 >

1 Умову я склав був з очима своїми, то як буду дивитись на ді́вчину?
Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2 І зве́рху яка доля від Бога, чи спа́дщина від Всемогутнього із висот?
Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3 Хіба не заги́біль для кри́вдника, і хіба не нещастя злочи́нцям?
Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Хіба ж Він не бачить доро́ги мої, і не лічить усі мої кро́ки?
Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
5 Якщо я ходив у марно́ті, і на оману спішила нога моя, —
Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
6 то нехай на вазі́ справедливости зва́жить мене, — і невинність мою Бог пізнає!
Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
7 Якщо збо́чує крок мій з дороги, і за очима моїми пішло моє серце, і до рук моїх не́чисть приліпла, —
Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
8 то нехай сію я, а їсть інший, а рослинність моя нехай ви́рвана буде з корі́нням!
Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
9 Якщо моє серце звабля́лось до жінки чужої, і прича́ювався я при две́рях мойого това́риша,
Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10 то хай ме́ле для іншого жінка моя, і над нею нехай нахиля́ються інші!
Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
11 Бо гидо́та оце, й це провина підсу́дна,
Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
12 бо огонь це, який буде жерти аж до Аваддо́ну, і ви́рве з корі́нням увесь урожай мій!
en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
13 Якщо я поне́хтував правом свойого раба чи своєї неві́льниці в їх супере́чці зо мною,
Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
14 то що я зроблю́, як піді́йметься Бог? А коли Він пригля́неться, що́ Йому відпові́м?
Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15 Чи ж не Той, Хто мене учинив у нутрі, учинив і його, і Один утвори́в нас в утро́бі?
Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
16 Чи бажа́ння убогих я стримував, а очі вдовицям засму́чував?
Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Чи я сам поїдав свій шмато́к, і з нього не їв сирота́?
Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18 Таж від днів молоде́чих моїх вироста́в він у мене, як в батька, і від утро́би матері моєї я прова́див його!
Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
19 Якщо бачив я ги́нучого без одежі, і вбрання́ не було́ в сірома́хи, —
Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20 чи ж не благословляли мене його сте́гна, і ру́ном овечок моїх він не грівся?
Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
21 Якщо на сироту я пору́шував руку свою, коли бачив у брамі собі допомогу, —
Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22 хай раме́но моє відпаде́ від свойого плеча, а рука моя від сугло́бу свого нехай буде відла́мана!
Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
23 Бо о́страх на мене — нещастя від Бога, а перед вели́ччям Його я не можу встоя́ти.
Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 Чи я золото клав за наді́ю собі, чи до щирого золота я говорив: „ Ти, безпеко моя“?
Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
25 Чи ті́шився я, що велике багатство моє, й що рука моя стільки надбала?
Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
26 Коли бачив я сонце, як сяє воно, а місяць велично пливе́,
Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
27 то коли б потає́мно пова́билось серце моє, і цілу́нки рукою я їм посилав, —
att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28 це так само провина підсу́дна була б, бо відрікся б я Бога Всевишнього!
Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29 Чи я ті́шивсь упа́дком свойо́го нена́висника, чи порушувавсь я, коли зло спотика́ло його?
Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
30 Таки ні, — не давав я на гріх піднебі́ння свого, щоб прокля́ттям жадати душі його.
Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
31 Хіба люди наме́ту мого не казали: „Хто покаже такого, хто з м'яса його не наси́тився?“
Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32 Чужи́нець на вулиці не ночува́в, — я двері свої відчиняв подоро́жньому.
Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33 Чи ховав свої про́гріхи я, як люди́на, щоб у своє́му нутрі затаї́ти провину свою?
Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
34 Бо тоді я боявся б великого на́товпу, і сором від ро́дів жахав би мене, я мовчав би, й з дверей не вихо́див.
av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35 О, якби мене вислухав хто! Оце пі́дпис моєї руки: Нехай Всемогу́тній мені відповість, а ось звій, зо скарго́ю, що його написав мій проти́вник.
Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
36 Чи ж я не носив би його на своєму плечі, не обви́нувся б ним, як вінка́ми?
Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37 Число кро́ків своїх я представлю йому; мов до кня́зя, наближусь до нього.
Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38 Якщо проти мене голо́сить земля моя, й її бо́розни плачуть із нею,
Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
39 якщо без гроше́й я їв пло́ди її, а її власника́ я стогна́ти примушував, —
Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
40 то за́мість пшениці хай ви́росте те́рен, а замість ячме́ню — кукі́ль!“Слова Йова скінчи́лися.
Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

< Йов 31 >