< Йов 30 >
1 А тепер насміхаються з мене молодші від мене літами, ті, що їхніх батьків я бриди́вся б покласти із псами отари моєї.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Та й сила рук їхніх для чого бува́ла мені? Повня сил їх мину́лась!
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Само́тні були в недоста́тку та голоді, ссали вони суху землю, зруйновану та опустілу!
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 рвали вони лободу́ на кущах, ялівце́ве ж коріння було їхнім хлібом.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Вони були ви́гнані з-поміж людей, кричали на них, немов на злоді́їв,
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 так що вони пробува́ли в яру́гах долин, по я́мах під земних та скелях,
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 ревіли вони між кущами, збирались під те́рням, —
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 сини нерозумного й діти неславного, вони були ви́гнані з кра́ю!
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 А тепер я став піснею їм, і зробився для них погово́ром.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Вони обриди́ли мене, віддали́лись від мене, і від мойого обличчя не стримали сли́ни,
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 бо Він розв'яза́в мого пояса й мучить мене, то й вони ось вузде́чку із себе відкинули перед обличчям моїм.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 По прави́ці встають жовтодзю́бі, но́ги мені підставляють, і то́пчуть на мене дороги нещастя свого.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Пори́ли вони мою сте́жку, хо́чуть мати ко́ристь із мойого життя, немає кому їх затримати, —
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 немов через ви́лім широкий прихо́дять, валяються попід румо́вищем.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Оберну́лось страхіття на мене, моя слава проне́слась, як вітер, і, як хмара, мину́лося щастя моє.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 А тепер розливається в мене душа моя, хапають мене дні нещастя!
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Вночі мої кості від мене віддо́вбуються, а жи́ли мої не вспоко́юються.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 З великої Божої сили зміни́лося тіло моє, і неду́га мене опері́зує, мов той хіто́н.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Він укинув мене до болота, і став я подібний до по́роху й по́пелу.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Я кли́чу до Тебе, та Ти мені відповіді не даєш, я перед Тобою стою́, Ти ж на мене лише придивля́єшся.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Ти зміни́вся мені на жорстокого, мене Ти женеш силою Своєї руки.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 На вітер підняв Ти мене, на нього мене посадив, і робиш, щоб я розтопи́всь на спусто́шення!
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Знаю я: Ти до смерти прова́диш мене, і до дому зібра́ння, яко́го призна́чив для всього живого.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Хіба не простяга́є руки́ потопе́льник, чи він у нещасті своїм не кричить?
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Чи ж не плакав я за бідаре́м? Чи за вбогим душа моя не сумувала?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Бо чекав я добра́, але лихо прийшло, сподівався я світла, та темно́та прийшла.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Киплять мої ну́трощі й не замовка́ють, зустріли мене дні нещастя,
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 ходжу́ почорнілий без сонця, на зборі встаю та кричу́.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Я став братом шака́лам, а струся́там — това́ришем,
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 моя шкіра зчорніла та й лу́питься з мене, від спеко́ти спали́лися кості мої.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 І стала жало́бою а́рфа моя, а сопі́лка моя — зойком плачли́вим.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.