До євреїв 6
1 Тому́ полиші́мо поча́тки науки Христа, та й звернімося до досконалости, і не кладімо зно́ву засади покая́ння від мертвих учинків та про віру в Бога,
Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
3 Зробимо й це, коли Бог дозволить.
Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4 Не можна бо тих, що раз просвітились були, і скуштували небесного да́ру, і стали уча́сниками Духа Святого,
Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, (aiōn g165)
6 та й відпали, знов відновляти покая́нням, коли вдруге вони розпинають у собі Сина Божого та зневажають.
men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7 Бо земля, що п'є дощ, який падає часто на неї, і родить рослини, добрі для тих, хто їх і виро́щує, — вона благословення від Бога приймає.
Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8 Але та, що приносить те́рня й будя́ччя, — непотрібна вона та близька́ до прокля́ття, а кінець її — спа́лення.
Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9 Та ми сподіва́ємось, любі, кращого про вас, що спасі́ння тримаєтеся, хоч говоримо й так.
Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10 Та не є Бог несправедливий, щоб забути ді́ло ваше та працю любови, яку показали в Ім'я́ Його ви, що святим послужили та служите.
Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11 Ми ж бажаємо, щоб кожен із вас виявляв таку саму завзятість на певність надії аж до кінця,
Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12 щоб ви не розлінились, але переймали від тих, хто обі́тниці вспадко́вує вірою та терпеливістю.
så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13 Бо Бог, обі́тницю давши Авраамові, як не міг ніким вищим покля́стися, поклявся Сам Собою,
Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14 говорячи: „Поблагословити — Я ко́нче тебе поблагословлю́, та розмножити — розмножу тебе!“
och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
15 І, терплячи довго отак, Авраа́м оде́ржав обі́тницю.
Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16 Бо люди клянуться вищим, і клятва на стве́рдження кінчає всяку їхню суперечку.
Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17 Тому й Бог, хотівши перева́жно показати спадкоє́мцям обі́тниці незмінність волі Своєї, учинив те при помочі клятви,
Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18 щоб у двох тих незмінних реча́х, що в них не можна сказати неправди Богові, мали потіху міцну ми, хто прибіг прийняти надію, що лежить перед нами,
Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 що вони для душі як котви́ця, міцна та безпечна, що аж до сере́дини входить за заслону,
I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
