2 до коринтян 3
1 Чи нам же починати внов самих себе поручати? або треба нам, як яншим, поручальних листів до вас, чи од вас поручальних (листів?).
Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?
2 Ви наше посланнє, написане в серцях наших, котре знають і читають усї люде.
Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.
3 (А й надто) ви явлені, що ви посланнє Христове через служеннє наше, написане не чернилом, а Духом Бога живого, не на камяних скрижалях, а на тілесних скрижалях серця.
Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
4 Надїю ж таку маємо через Христа до Бога,
En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
5 бо ми не в силї самі від себе що думати, яко із себе; а сила наша від Бога,
Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,
6 котрий і дав нам силу бути слугами нового завіту, не букви, а духа; буква бо вбиває, а дух животворить.
som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.
7 Коли ж служеннє смерти, письмом вирізане на каміннях, було в славі, так що сини Ізраїлеві не могли дивитись на лице Мойсейове задля слави лиця його Минущої,
Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,
8 як же не більше служеннє духа буде в славі?
huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
9 Бо коли служеннє осуду - слава, то геть більше служеннє правдї багатше славою?
Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
10 Бо й не прославилось прославлене в тій мірі, задля переважуючої слави.
Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
11 Коли бо те, що минає, в славі, то багато більше в славі те, що пробуває.
Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.
12 Маючи оце таке впованнє, уживаємо велику волю,
Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
13 а не яко ж Мойсей, що клав покривало на лице своє, щоб сини Ізраїлеві не дивились на конець минущого.
och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.
14 Та осьліпились думки їх: бо аж до сього дня те ж покривало в читанню старого завіту зостаєть ся невідкрите, котре в Христї зникає.
Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
15 Нї, аж до сього дня, коли читаєть ся Мойсея, покривало на серцї їх лежить.
Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.
16 Як же обернуть ся до Господа, здіймаєть ся покривало.
Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.
17 Господь же Дух; де ж Господень Дух, там воля.
Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
18 Ми ж усї відкритим лицем, поглядаючи як у дзеркало, на славу Господню, преобразуемось у той же образ від слави в славу, яко ж від Господнього Духа.
Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.
