Nnwom 104
1 Ao me ɔkra, kamfo Awurade! Ao Awurade me Onyankopɔn, woyɛ ɔkɛseɛ! Wɔafira tumi ne animuonyam.
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 Ɔde hann akata ne ho sɛ atadeɛ; ɔtrɛ ɔsoro mu te sɛ ntomadan,
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 na ɔde ne mpia mpunan sisi nsuo so. Ɔde omununkum yɛ ne teaseɛnam na ɔde nante mframa ntaban so.
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 Ɔsoma nʼabɔfoɔ sɛ mframa, na ɔsoma nʼasomfoɔ sɛ ogyadɛreɛ.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 Ɔde asase asi ne fapem so na ɛrenhinhim da.
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 Wode ebunu kataa so sɛ atadeɛ na nsuo gyinaa mmepɔ no so.
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 Nanso wʼanimka maa nsuo no dwaneeɛ, wʼaprannaa nnyegyeeɛ ma wɔdwaneeɛ;
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 Wɔtenetenee faa mmepɔ so, kɔɔ mmɔnhwa mu tɔnn, kɔguu baabi a wode ama wɔn no.
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 Wotoo ɔhyeɛ a wɔrentumi ntra; na wɔammɛkata asase so bio.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 Ɔma nsuwa tene fa abɔn mu; ɛtene fa mmepɔ ntam.
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 Ɔma wiram mmoa nyinaa nsuo nom; ɔma afunumu nsuo de kum wɔn sukɔm.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 Ewiem nnomaa nwene wɔn pirebuo wɔ nsuo no ho; na wɔto nnwom wɔ nnua no mman so.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 Ɔfiri ne soro mpia mu tɔ nsuo gugu mmepɔ so; Awurade nnwuma so aba mee asase.
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 Ɔma ɛserɛ fifiri ma anantwie, na ɔbɔɔ nnua maa onipa sɛ ɔnnua na ɛmma aduane mfiri asase mu:
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 na onipa anya nsã ama nʼakoma atɔ ne yam, na onipa anya ngo ama nʼanim atɔ so, na aduane nso akura onipa akoma.
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 Wɔgugu Awurade nnua no so yie, Lebanon ntweneduro a ɔduaeɛ no.
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 Ɛso na nnomaa yɛ wɔn mpirebuo na asukɔnkɔn nso yɛ nʼatenaeɛ wɔ pepeaa nnua no mu.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 Mmepɔ atentene no yɛ wiram mpɔnkye dea; na abotan yɛ dwanekɔbea ma amoakua.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 Ɔsrane kyerɛ ɛberɛ nkyekyɛmu, na owia nim ɛberɛ a ɔkɔtɔ.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Wode esum ba ma ɛyɛ adesaeɛ na kwaeɛ mu mmoa nyinaa kɔ ahayɔ.
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 Gyata bobom pɛ wɔn ahaboa wɔhwehwɛ wɔn aduane firi Onyankopɔn hɔ.
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 Owia pue ma wɔsane wɔn akyi; wɔsane kɔdeda wɔn atuo mu.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Afei, onipa kɔ nʼadwuma so kɔyɛ adwuma ara kɔsi anwummerɛ.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 Ao Awurade, wo nnwuma dɔɔso! Nyansa mu na woyɛɛ ne nyinaa; wʼabɔdeɛ ahyɛ asase so ma.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Ɛpo na ɛda hɔ tɛtrɛɛ hahanaa yi, a abɔdeɛ bebree a ɛnni ano, akɛseɛ ne nketewa ahyɛ no ma.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Ɛso na ahyɛn di akɔneaba, na dɛnkyɛmmirampɔn a woyɛɛ no di agorɔ.
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 Wɔn nyinaa hwɛ wo kwan sɛ wobɛma wɔn wɔn aduane wɔ ɛberɛ a ɛsɛ mu.
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Wodema wɔn a, wɔtase; wobue wo nsam a, nnepa mee wɔn.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Wode wʼanim hinta wɔn a, wɔbɔ hu; sɛ wogye wɔn ahomeɛ a, wɔwuwu na wɔsane kɔ mfuturo mu.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Sɛ wode wo Honhom no ma wɔn a na wɔabɔ wɔn, na woyɛ asase ani foforɔ.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 Ma Awurade animuonyam ntena hɔ daa; ma Awurade ani nnye ne nnwuma ho,
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 deɛ ɔhwɛ asase na ɛwosoɔ, na ɔde ne nsa ka mmepɔ a wisie firi mu ba.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 Mɛto dwom ama Awurade me nkwa nna nyinaa; sɛ mete ase yi, mɛto ayɛyie dwom ama me Onyankopɔn.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 Ɔmma mʼakoma mu mpaeɛbɔ nsɔ nʼani ɛberɛ a meregye mʼani wɔ Awurade mu yi.
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Ma nnebɔneyɛfoɔ nyera wɔ asase so; na amumuyɛfoɔ ase nhye. Ao me ɔkra, kamfo Awurade. Kamfo Awurade.
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
