Mmɛbusɛm 7
1 Me ba, fa me nsɛm sie na kora mʼahyɛdeɛ wɔ wo mu.
Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
2 Di mʼahyɛdeɛ so na wobɛnya nkwa; bɔ me nkyerɛkyerɛ ho ban sɛ deɛ wodɔ noɔ.
Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
3 Kyekyere bɔ wo nsateaa ho; twerɛ no yie gu wʼakoma ɛpono so.
Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
4 Ka kyerɛ nyansa sɛ, “Wo yɛ me nuabaa,” na frɛ nteaseɛ wo busuani;
Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
5 Wɔbɛtwe wo afiri ɔbaawaresɛefoɔ ho, afiri ɔbaawarefoɔ sansani nsɛmmɔdɛ ho.
så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
6 Me fie mpomma ano mede mʼani faa ntokua mu.
Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
7 Mehunuu wɔ ntetekwaafoɔ mu, mehyɛɛ mmeranteɛ no mu baako nso, ɔbabunu a ɔnni adwene.
då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
8 Na ɔnam borɔno a ɛbɛn ɔbaa no fie so a nʼani kyerɛ ɔbaa no fie
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
9 ɛberɛ a ɔnwunu redwoɔ, na animu rebiribiri no.
skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
10 Afei ɔbaa bi firi bɛhyiaa no a wasiesie ne ho sɛ odwamanfoɔ a nnaadaa wɔ nʼakomam.
Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
11 (Ɔyɛ hyirenn na hwee mfa ne ho, ɔntena efie koraa;
Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
12 ɛnnɛ wɔhunu no mmɔntene so, ɔkyena na ɔte adwaberem, ɔtetɛ wɔ mmantwea mmantwea.)
Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
13 Ɔsɔɔ ne mu fee nʼano wamfɛre, na ɔkaa sɛ,
Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
14 “Mewɔ ayɔnkofa ayɛyɛdeɛ wɔ efie; ɛnnɛ madi me bɔhyɛ so.
»Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
15 Enti mebaeɛ sɛ merebɛhyia wo; mehwehwɛɛ wo na mahunu wo!
Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
16 Mato me mpa mede nwera a wɔahyɛ no aduro a ɛfiri Misraim.
Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
17 Mede nnuhwam apete me mpa so: kurobo, pɛperɛ ne sinamon.
Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
18 Bra, ma yɛmfa ɔdɔ mmɔ ɔdɔ mu nkɔsi anɔpa;
Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
19 Me kunu nni efie; watu kwan na ɔbɛkyɛre.
Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
20 Ɔde sika a ɛdɔɔso hyɛɛ ne sikabɔtɔ ma na ɔremma kɔsi ɔsrane no korokumatwa berɛ mu.”
Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
21 Ɔde akorɔkorɔ bɔɔ no asɔn; ɔde nnaadaa nyaa no ne no daeɛ.
Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
22 Ɔdii nʼakyi prɛko pɛ te sɛ nantwie a ɔrekɔ akumiiɛ, anaa ɔwansane a ɔde ne tiri rekɔhyɛ hankrafidie mu
Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
23 kɔsi sɛ bɛmma bɛhwire ne brɛboɔ mu, te sɛ anomaa a ɔrekɔtɔ anomaa afidie mu na ɔnnim sɛ ɔbɛhwere ne nkwa.
ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
24 Na afei, me mma, montie me; monyɛ aso mma deɛ meka.
Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
25 Mommma mo akoma mpatere nkɔ ne so na mommane mfa nʼakwan so.
Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
26 Bebree na wɔnam ne so ahwehwe ase; wɔn a wakum wɔn dɔɔso pa ara.
Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
