Mmɛbusɛm 7
1 Me ba, fa me nsɛm sie na kora mʼahyɛdeɛ wɔ wo mu.
Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
2 Di mʼahyɛdeɛ so na wobɛnya nkwa; bɔ me nkyerɛkyerɛ ho ban sɛ deɛ wodɔ noɔ.
Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
3 Kyekyere bɔ wo nsateaa ho; twerɛ no yie gu wʼakoma ɛpono so.
Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
4 Ka kyerɛ nyansa sɛ, “Wo yɛ me nuabaa,” na frɛ nteaseɛ wo busuani;
Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
5 Wɔbɛtwe wo afiri ɔbaawaresɛefoɔ ho, afiri ɔbaawarefoɔ sansani nsɛmmɔdɛ ho.
Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
6 Me fie mpomma ano mede mʼani faa ntokua mu.
Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
7 Mehunuu wɔ ntetekwaafoɔ mu, mehyɛɛ mmeranteɛ no mu baako nso, ɔbabunu a ɔnni adwene.
Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
8 Na ɔnam borɔno a ɛbɛn ɔbaa no fie so a nʼani kyerɛ ɔbaa no fie
Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
9 ɛberɛ a ɔnwunu redwoɔ, na animu rebiribiri no.
I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
10 Afei ɔbaa bi firi bɛhyiaa no a wasiesie ne ho sɛ odwamanfoɔ a nnaadaa wɔ nʼakomam.
Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
11 (Ɔyɛ hyirenn na hwee mfa ne ho, ɔntena efie koraa;
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
12 ɛnnɛ wɔhunu no mmɔntene so, ɔkyena na ɔte adwaberem, ɔtetɛ wɔ mmantwea mmantwea.)
Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
13 Ɔsɔɔ ne mu fee nʼano wamfɛre, na ɔkaa sɛ,
Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
14 “Mewɔ ayɔnkofa ayɛyɛdeɛ wɔ efie; ɛnnɛ madi me bɔhyɛ so.
Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
15 Enti mebaeɛ sɛ merebɛhyia wo; mehwehwɛɛ wo na mahunu wo!
Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
16 Mato me mpa mede nwera a wɔahyɛ no aduro a ɛfiri Misraim.
Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
17 Mede nnuhwam apete me mpa so: kurobo, pɛperɛ ne sinamon.
Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
18 Bra, ma yɛmfa ɔdɔ mmɔ ɔdɔ mu nkɔsi anɔpa;
Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
19 Me kunu nni efie; watu kwan na ɔbɛkyɛre.
Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
20 Ɔde sika a ɛdɔɔso hyɛɛ ne sikabɔtɔ ma na ɔremma kɔsi ɔsrane no korokumatwa berɛ mu.”
Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
21 Ɔde akorɔkorɔ bɔɔ no asɔn; ɔde nnaadaa nyaa no ne no daeɛ.
Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
22 Ɔdii nʼakyi prɛko pɛ te sɛ nantwie a ɔrekɔ akumiiɛ, anaa ɔwansane a ɔde ne tiri rekɔhyɛ hankrafidie mu
Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
23 kɔsi sɛ bɛmma bɛhwire ne brɛboɔ mu, te sɛ anomaa a ɔrekɔtɔ anomaa afidie mu na ɔnnim sɛ ɔbɛhwere ne nkwa.
Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
24 Na afei, me mma, montie me; monyɛ aso mma deɛ meka.
Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
25 Mommma mo akoma mpatere nkɔ ne so na mommane mfa nʼakwan so.
Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
26 Bebree na wɔnam ne so ahwehwe ase; wɔn a wakum wɔn dɔɔso pa ara.
Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
