Hiob 6

1 Na Hiob buaa sɛ,

Job svarade, och sade:

2 “Sɛ wɔbɛtumi akari mʼawerɛhodie na me haw nso wɔde agu nsania so a,

När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

3 anka emu bɛyɛ duru asene anwea a ɛwɔ ɛpo mu nyinaa, enti ɛnyɛ nwanwa sɛ me nsɛm ayɛ hagyahagya.

Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

4 Otumfoɔ agyan no awɔ me mu, me honhom nom ano awuduro no; wɔahyehyɛ Onyankopɔn ahunahuna nyinaa atia me.

Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

5 Wiram afunumu su wɔ ɛberɛ a wanya ɛserɛ anaa, na nantwie nso su wɔ ɛberɛ a wanya nʼaduane anaa?

Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

6 Wɔdi aduane a nkyene nni mu anaa, na kosua mu fufuo nso ɔdɛ bi wɔ mu anaa?

Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

7 Mempɛ sɛ mede me nsa ka; aduane a ɛte saa no bɔ me yadeɛ.

Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

8 “Ao sɛ me nsa bɛka mʼabisadeɛ, sɛ Onyankopɔn bɛyɛ deɛ mʼani da so ama me.

O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

9 Mepɛ sɛ Onyankopɔn dwerɛ me, sɛ ɔbɛtwe ne nsa na wakum me,

Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

10 ɛnneɛ anka mɛkɔ so anya saa awerɛkyekyerɛ yi. Nanso, ɔyea yi nyinaa akyi no memmuu Ɔkronkronni no nsɛm so da.

Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

11 “Ahoɔden bɛn na mewɔ a enti ɛsɛ sɛ menya anidasoɔ? Daakye nneɛma pa bɛn enti na ɛsɛ sɛ menya ntoboaseɛ?

Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

12 Mewɔ ahoɔden sɛ ɛboɔ anaa? Me honam yɛ kɔbere mfrafraeɛ anaa?

Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

13 Mewɔ tumi a mede bɛboa me ho anaa? Saa ɛberɛ yi a nkonimdie apare me yi?

Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

14 “Deɛ nʼanidasoɔ asa no hia ne nnamfonom mpaeɛbɔ, ɛnyɛ saa a, ɔbɛpa aba wɔ Otumfoɔ no suro ho.

Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

15 Nanso ahotosoɔ nni me nuanom mu. Wɔte sɛ nsuwa nsuwa a ɛyirie na ɛweɛ, wɔte sɛ nsuwa nsuwa a ɛyirie

Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

16 ɛberɛ a sukyerɛmma renane na asukɔtweaa nso redane nsuo,

Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

17 nanso owiaberɛ mu no, ɛntene bio na ɔhyew enti nsuo no tu yera.

Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

18 Akwantufoɔ mane firi wɔn akwan so; wɔforo kɔ nsase bonini so na wɔwuwu.

Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

19 Tema akwantufoɔ hwehwɛ nsuo, adwadifoɔ akwantufoɔ a wɔfiri Seba de anidasoɔ hwehwɛ nsuo.

De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

20 Wɔn ho yera wɔn, ɛfiri sɛ na wɔwɔ awerɛhyɛmu; wɔduruu hɔ, nanso wɔn anidasoɔ yɛ ɔkwa.

Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

21 Afei wo nso woakyerɛ sɛ wo ho nni mfasoɔ; Woahunu mʼamanehunu no, na ama woasuro.

Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

22 Maka sɛ, ‘Momma me biribi? Maka sɛ momfiri mo ahodeɛ ntua me tiri so sika,

Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

23 anaasɛ monnye me mfiri mʼatamfoɔ nsam, ne atirimuɔdenfoɔ nkyehoma mu anaa?’

Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

24 “Monkyerɛkyerɛ me, na mɛyɛ komm; monkyerɛ me mfomsoɔ a mayɛ.

Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

25 Nokorɛka yɛ yea, na mo adwenkyerɛ no, ɛkɔsi sɛn?

Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

26 Mokyerɛ sɛ deɛ maka no nnyɛ nokorɛ, mofa obi a nʼabamu abu asɛm sɛ mframa anaa?

I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

27 Mpo mobɛbɔ awisiaa so ntonto, na mode mo adamfo adi nsesa dwa.

I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

28 “Afei momfa ahummɔborɔ nhwɛ me. Mɛtumi adi atorɔ wɔ mo anim anaa?

Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

29 Monto mo bo ase, mommu ntɛnkyea; monsane nnwene ho, ɛfiri sɛ me pɛpɛyɛ ho aba akyinnyegyeɛ.

Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

30 Amumuyɛsɛm wɔ mʼano anaa? Mennim papa ne bɔne ntam nsonsonoeɛ anaa?

Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.