Hiob 37
1 “Yei ma mʼakoma bɔ paripari na ɛbɔ denden pa ara.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Tie! Tie ne nne mmobom, ne hooyɛ a ɛfiri nʼanom reba.
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Ɔgyaa nʼanyinam mu wɔ ɔsoro ase nyinaa na ɔma ɛkɔduru asase ano.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Ɛno akyi na ne mmobom no ba; ɔde nne kɛseɛ bobom. Sɛ ɔkasa a, biribiara nsianka no.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Onyankopɔn nne bobom ma no yɛ nwanwa; ɔyɛ nneɛma akɛseɛ a ɛboro yɛn adwene so.
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Ɔka kyerɛ sukyerɛmma sɛ, ‘Tɔ gu asase so,’ ne osutɔ nso sɛ, ‘Yɛ osutɔ kɛseɛ.’
Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Sɛdeɛ nnipa a wabɔ wɔn nyinaa bɛhunu nʼadwuma enti, ɔma obiara gyae nʼadwuma.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Wiram mmoa kɔtetɛ; wɔkɔhyehyɛ wɔn abɔn mu.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 Ahum tu firi ne pia mu, na awɔ nso firi mframa a ɛrebɔ mu.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Onyankopɔn ahome de nsukyeneeɛ ba, na nsuo hahanaa no kyene.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Ɔde fɔnwuni hyɛ omununkum ma; na ɔtwa nʼanyinam fa mu.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 Ɔhyɛ ma wɔkyinkyini fa asase so nyinaa so hyia yɛ deɛ ɔkyerɛ sɛ wɔnyɛ biara.
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 Ɔde omununkum ba de bɛtwe nnipa aso, anaasɛ ɔma ɛtɔ gu asase so de kyerɛ nʼadɔeɛ.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 “Tie yei, Hiob; gyae na dwene Onyankopɔn anwanwadeɛ ho.
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Wonim sɛdeɛ Onyankopɔn danedane omununkum, na ɔma anyinam tete firi mu?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Wonim sɛdeɛ omununkum sensɛn ewiem, deɛ ɔyɛ nyansaboakwa no anwanwadeɛ?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Mo a mote fifire wɔ mo ntadeɛ mu ɛberɛ a anafoɔ mframa ma asase no yɛ dinn no,
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 wobɛtumi aboa no ama watrɛ ewiem, a ɛyɛ dene sɛ kɔbere mfrafraeɛ ahwehwɛ?
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 “Kyerɛ yɛn deɛ ɛsɛ sɛ yɛka kyerɛ no; yɛrentumi nka yɛn asɛm, ɛsiane sɛ yɛnnim enti.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Ɛsɛ sɛ wɔbɔ Onyankopɔn nkaeɛ sɛ mepɛ sɛ me ne no kasa anaa? Onipa bi wɔ hɔ a ɔbɛpɛ sɛ wɔbɛmene no anaa?
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Obiara rentumi nhwɛ owia, sɛdeɛ ɛhyerɛn wɔ ewiem ɛberɛ a mframa abɔ ama ewiem ateɛ.
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 Ɔfiri atifi fam ba wɔ animuonyam sononko mu; Onyankopɔn ba wɔ surokronkron tumi mu.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 Yɛnhunu Otumfoɔ deɛ, nanso ne tumi yɛ kɛseɛ; nʼatɛntenenee ne teneneeyɛ kɛseɛ akyi mpo ɔnyɛ nhyɛsoɔ.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Ɛno enti nnipa de anidie ma no, na ɔmmu akoma mu anyansafoɔ biara.”
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
