Hiob 37
1 “Yei ma mʼakoma bɔ paripari na ɛbɔ denden pa ara.
Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
2 Tie! Tie ne nne mmobom, ne hooyɛ a ɛfiri nʼanom reba.
Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
3 Ɔgyaa nʼanyinam mu wɔ ɔsoro ase nyinaa na ɔma ɛkɔduru asase ano.
Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
4 Ɛno akyi na ne mmobom no ba; ɔde nne kɛseɛ bobom. Sɛ ɔkasa a, biribiara nsianka no.
Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
5 Onyankopɔn nne bobom ma no yɛ nwanwa; ɔyɛ nneɛma akɛseɛ a ɛboro yɛn adwene so.
Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
6 Ɔka kyerɛ sukyerɛmma sɛ, ‘Tɔ gu asase so,’ ne osutɔ nso sɛ, ‘Yɛ osutɔ kɛseɛ.’
Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
7 Sɛdeɛ nnipa a wabɔ wɔn nyinaa bɛhunu nʼadwuma enti, ɔma obiara gyae nʼadwuma.
Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
8 Wiram mmoa kɔtetɛ; wɔkɔhyehyɛ wɔn abɔn mu.
Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
9 Ahum tu firi ne pia mu, na awɔ nso firi mframa a ɛrebɔ mu.
Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
10 Onyankopɔn ahome de nsukyeneeɛ ba, na nsuo hahanaa no kyene.
Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
11 Ɔde fɔnwuni hyɛ omununkum ma; na ɔtwa nʼanyinam fa mu.
De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
12 Ɔhyɛ ma wɔkyinkyini fa asase so nyinaa so hyia yɛ deɛ ɔkyerɛ sɛ wɔnyɛ biara.
Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
13 Ɔde omununkum ba de bɛtwe nnipa aso, anaasɛ ɔma ɛtɔ gu asase so de kyerɛ nʼadɔeɛ.
Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
14 “Tie yei, Hiob; gyae na dwene Onyankopɔn anwanwadeɛ ho.
Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
15 Wonim sɛdeɛ Onyankopɔn danedane omununkum, na ɔma anyinam tete firi mu?
Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
16 Wonim sɛdeɛ omununkum sensɛn ewiem, deɛ ɔyɛ nyansaboakwa no anwanwadeɛ?
Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
17 Mo a mote fifire wɔ mo ntadeɛ mu ɛberɛ a anafoɔ mframa ma asase no yɛ dinn no,
Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
18 wobɛtumi aboa no ama watrɛ ewiem, a ɛyɛ dene sɛ kɔbere mfrafraeɛ ahwehwɛ?
Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
19 “Kyerɛ yɛn deɛ ɛsɛ sɛ yɛka kyerɛ no; yɛrentumi nka yɛn asɛm, ɛsiane sɛ yɛnnim enti.
Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
20 Ɛsɛ sɛ wɔbɔ Onyankopɔn nkaeɛ sɛ mepɛ sɛ me ne no kasa anaa? Onipa bi wɔ hɔ a ɔbɛpɛ sɛ wɔbɛmene no anaa?
Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
21 Obiara rentumi nhwɛ owia, sɛdeɛ ɛhyerɛn wɔ ewiem ɛberɛ a mframa abɔ ama ewiem ateɛ.
Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
22 Ɔfiri atifi fam ba wɔ animuonyam sononko mu; Onyankopɔn ba wɔ surokronkron tumi mu.
Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
23 Yɛnhunu Otumfoɔ deɛ, nanso ne tumi yɛ kɛseɛ; nʼatɛntenenee ne teneneeyɛ kɛseɛ akyi mpo ɔnyɛ nhyɛsoɔ.
Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
24 Ɛno enti nnipa de anidie ma no, na ɔmmu akoma mu anyansafoɔ biara.”
Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
